I remember you well in the Chelsea hotel

OBS Det är sent på natten då jag skriver det här, så ta inlägget med en nypa salt.

Jag har nyligen flyttat in i en ny lägenhet i Sundsvall. En etta den här gången, första gången jag bor själv på riktigt får man väl säga. Senast jag bodde själv var då jag bodde i Kina, och där var jag ju egentligen verkligen själv, men samtidigt hade jag en städerska som tog hand om alldeles för mycket i lägenheten så jag utsattes inte direkt för några större hushållsansvar.
Sedan dess har jag delat boende på tre olika adresser i Umeå och två i Sundsvall. På två år. Jag har fan flyttat runt.

Så nu då, nu ligger på sängen i min lilla etta på 19 kvadrat och tittar upp i taket och minns tillbaka på hur det var förra gången jag bodde själv, i Kina.
Det känns lite töntigt på något sätt att jag ska återkomma till Kina så många gånger. Det går i perioder då jag oftare osökt tar upp ämnet när jag pratar med vänner och familj. Perioder då jag minns tillbaka på halvåret jag bodde där. Och det känns töntigt därför att det börjar vara så länge sedan. Ungefär tre år sedan som jag flyttade dit.
Och jag bodde faktiskt bara där i ett halvår, säger jag till mig själv typ för att ta ner mer på jorden och inte blåsa upp det som värsta stora grejen. Framför allt kan jag nu i efterhand tycka att jag tillbringade alldeles för många kvällar hemma i lägenheten istället för att utforska staden jag bodde i.
Men det var så stort då. Det är inte konstigt att det gör intryck i en 19-årings liv. Jag  hade just gått ut gymnasiet och lämnade min hemstad för första gången i mitt liv, hög på en sommarförälskelse och Coldplay. Från ett tryggt Skellefteå till stora, stora Suzhou. Ensam i en lägenhet på fem rum och en arbetsplats där jag var så gott som ensam om att prata svenska. Det är inte jättekonstigt att det gjort intryck i mitt liv.

Och nu i natt då. När jag ligger i sängen och ser hur ljuset från bilarna på vägen utanför springer över taket i mitt rum så minns jag en massa konstiga saker från min förra lägenhet. Som hur kallt golvet kändes under fötterna. Hur gasspisen knastrade då man skulle väcka liv i den. Hur tung ytterdörren var. Hur höghusen i storstaden såg ut genom fönstret på natten. Hur ljuset från gatan utanför seglade in över DET taket.
Det var väl en känsla av ensamhet och total frihet. Jag var ensam på ett ganska trivsamt sätt. Varje dag var mer eller mindre ett äventyr, även de dagar jag bara pustade ut hemma efter att jag kom hem från jobbet.

Nej. För stunden ger jag mig själv tillåtelse att minnas tillbaka. Någon gång de närmsta åren skulle jag älska att åka tillbaka dit och se hur staden har förändrats. Fram tills dess får jag fortsätta stirra upp i taket och blicka tillbaka OBS SJUKT CHEESY AVSLUTNING