I remember you well in the Chelsea hotel

OBS Det är sent på natten då jag skriver det här, så ta inlägget med en nypa salt.

Jag har nyligen flyttat in i en ny lägenhet i Sundsvall. En etta den här gången, första gången jag bor själv på riktigt får man väl säga. Senast jag bodde själv var då jag bodde i Kina, och där var jag ju egentligen verkligen själv, men samtidigt hade jag en städerska som tog hand om alldeles för mycket i lägenheten så jag utsattes inte direkt för några större hushållsansvar.
Sedan dess har jag delat boende på tre olika adresser i Umeå och två i Sundsvall. På två år. Jag har fan flyttat runt.

Så nu då, nu ligger på sängen i min lilla etta på 19 kvadrat och tittar upp i taket och minns tillbaka på hur det var förra gången jag bodde själv, i Kina.
Det känns lite töntigt på något sätt att jag ska återkomma till Kina så många gånger. Det går i perioder då jag oftare osökt tar upp ämnet när jag pratar med vänner och familj. Perioder då jag minns tillbaka på halvåret jag bodde där. Och det känns töntigt därför att det börjar vara så länge sedan. Ungefär tre år sedan som jag flyttade dit.
Och jag bodde faktiskt bara där i ett halvår, säger jag till mig själv typ för att ta ner mer på jorden och inte blåsa upp det som värsta stora grejen. Framför allt kan jag nu i efterhand tycka att jag tillbringade alldeles för många kvällar hemma i lägenheten istället för att utforska staden jag bodde i.
Men det var så stort då. Det är inte konstigt att det gör intryck i en 19-årings liv. Jag  hade just gått ut gymnasiet och lämnade min hemstad för första gången i mitt liv, hög på en sommarförälskelse och Coldplay. Från ett tryggt Skellefteå till stora, stora Suzhou. Ensam i en lägenhet på fem rum och en arbetsplats där jag var så gott som ensam om att prata svenska. Det är inte jättekonstigt att det gjort intryck i mitt liv.

Och nu i natt då. När jag ligger i sängen och ser hur ljuset från bilarna på vägen utanför springer över taket i mitt rum så minns jag en massa konstiga saker från min förra lägenhet. Som hur kallt golvet kändes under fötterna. Hur gasspisen knastrade då man skulle väcka liv i den. Hur tung ytterdörren var. Hur höghusen i storstaden såg ut genom fönstret på natten. Hur ljuset från gatan utanför seglade in över DET taket.
Det var väl en känsla av ensamhet och total frihet. Jag var ensam på ett ganska trivsamt sätt. Varje dag var mer eller mindre ett äventyr, även de dagar jag bara pustade ut hemma efter att jag kom hem från jobbet.

Nej. För stunden ger jag mig själv tillåtelse att minnas tillbaka. Någon gång de närmsta åren skulle jag älska att åka tillbaka dit och se hur staden har förändrats. Fram tills dess får jag fortsätta stirra upp i taket och blicka tillbaka OBS SJUKT CHEESY AVSLUTNING

See you soon

Vilken dag det har varit. Var på stan med några tjejer från klassen och fikade på Kåffe In, och det stora samtalsämnet var såklart vad som ska hända nu, livet och allt det där. Uppdatering om de andra från klassen och vad de ska göra, vilka som ska plugga, vilka som tar det lugnt ett tag, vilka som flyttar, vilka som jobbar och allt annat man nu gör. Senare när vi fikat klart drog jag mig till Maria då vi fortsatte samma samtal, fast om andra personer. Och självklart, när jag går därifrån för att ta bussen hem springer jag in i Johannes Nyström då han som bäst håller på att packa in i bilen och flytta till Umeå.
Det är bara så sjukt, vi växer upp och det händer så mycket för alla! Spelar ingen roll om man ska börja plugga i Västerås som Madde eller stanna kvar i stan och jobba/chilla som Andreas, det händer mycket nu. Det är val. Det är förändring. Det är livet.
Det är först nu det börjar kännas verkligt, att jag faktiskt ska iväg till Kina. Och det har aldrig känts så här jobbigt att fara som nu. Det hade verkligen varit riktigt skönt att ta det lugnt ett tag, hänga med vänner och njuta av att vara ung och ansvarslös. Samtidigt som det kommer bli det största äventyr jag, hitills, varit med om. daskds håhååhåhåhåå ååh, jag kan inte riktigt sätta ord på det, det är så mycket hit och dit, för och emot och plus och minus att jag får ont i huvudet.

Det kommer att bli bra. Det vet jag. Det kommer att bli sjukt jävla häftigt. Men fy vad jag kommer sakna alla här hemma.

Början på slutet

Nu börjar en nedtrappning. Den här bloggen kommer under den följande månaden successivt att läggas ner. Mest för min skull, för att bryta vanan att publicera allt som händer mig och så. Typ som en avvänjningsperiod.
När jag är ensam får jag väldigt ofta sjuka behov av att göra mig hörd på något sätt. Då är facebook eller den här bloggen väldigt enkla medel. Men ska jag vara ensam i Kina några månader så funkar det inte att jag spottar ut inlägg efter inlägg, mitt grundideal om kvalitet>kvantitet skulle dö så fort att ingen skulle hinna med. Så, nu vänjer jag mig att inte blogga lika mycket. Det kan mycket väl vara bland det löjligare jag gjort, men på något löjligt sätt så känner jag att det behövs. För sluta blogga kommer jag inte göra. Jag har en ny på gång. Nytt liv ny blogg liksom. Jag säger till när den kommer upp på riktigt.

Every night has a soundtrack

Kina om 1 månad och 2 dagar.
Coldplay om 19 dagar.
7 arbetsdagar kvar.

Dagar rinner iväg. Veckor som kändes som långa och många är nu snart förbi.

Damn I'm good

Igårkväll var jag på bio med Ola, Ludvig, Frida och Henrik. Transformers 2. Det var without doubt, den HÄFTIGASTE FILM JAG NÅGONSIN SETT! HEELT SPÅRAT, 2.5 timmar film varav minst 2 timmar enbart explosioner, fighter, robotar, fräscha bridds, käcka punchlines som "I'll bust yo face up!" eller "I'm too old for this crap..." och AWESOMENESS. Ren awesomeness.
Storyn kanske inte håller toppklass, men vad gör det i en film som den här. Jag trodde inte ens det här om mig själv; jag har aldrig varit ett fan av ren action, svällande muskler och kulsprutor. Men robotar behöver inga muskler. Och dom har mycket coolare vapen än kulsprutor. Det här var det häftigaste jag någonsin sett. Min bil borde vara en transformer.

Som Hanna sa på msn när jag hög på adrenalin predikade om filmens briljans; "
äre allt killar vill ha
vapen, robotar, vapen, bilar, brudar, sex"
Ja. Jag insåg det igår.

På tal om något helt annat så har jag varit på möte med Nordic Light nu på morgonen och fått lite mer information om Kina. Träffade en glad lite kines som hette Wanchun och fick veta att jag kommer att fara den 5 september, mest troligt. Det kommer bli grymt.

Den utlovade bomben

Jag ska till Kina.
Helt jävla sjukt, jag ska till Kina. Jag vann Nordic Light stipendiet, och nu i september så drar jag till landet i öst för att jobba på en av Nordic Lights fabriker. Resa fram och tillbaka betald, boende fixat och får en lön på 7000-8000 kr i månaden. Kommer vara borta 6 månader, minst. Sjukt läskigt, sjukt spännande.
Kommer bli ett jävla äventyr.