I walk the river like it's easier than land

Sista kvällen i Sundsvall på några veckor. Helt sjukt att det känns liiite vemodigt att lämna livet här. Har bara varit här i 4 månader, och redan har man börjat fästa sig med så många av människorna här.

Men en paus behövs. Senaste tiden har varit väldigt intensiv. Mycket stress i skola, oregelbundna mat- och sovvanor, en hel del alkohol och diverse intriger har kört slut på mig. Näst intill i alla fall.

Helt sjukt för övrigt vilken påverkan den här terminen har haft på mig. Personligt och fotomässigt. Förutom den här stressdippen jag är nere i just nu så har det bara varit positivt. Jag trivs och utvecklas. Och ännu mer utveckling är att vänta. Våren kommer att bli mäktig. Riktigt mäktig.

Fotografromantik

Tydligen ska detta vara 50 sanningar om hur det är att dejta en fotograf.

Kan erkänna att ganska många stämmer.

At once I knew, I was not magnificent

Skitkväll. Har varit i något apatiskt tillstånd senaste timmarna. Hela kvällen har jag tänkt att jag ska plugga, städa, packa och göra klart för helgen. Men nej, har suttit och pendlat mellan skype, facebook och twitter. I 3 timmar. #Fan

Ska sitta bra med en helg i stockholm. Förutom häng med bildjourarna ska jag få bo hos Lisa och Dennis, träffa Tommy och kanske ta en öl med Fyrdahl.

I could see for miles, miles, miles

gnight m8

Ikväll har jag faktiskt pluggat. Har suttit i ca 3 timmar och gjort researcharbete inför en uppsats jag ska skriva snarast möjligt.

Utdelning på de 3 timmarna: 0%.

Imorn ska jag tillbringa hela dagen på Friskis och svettis. Vi har en reportageövning nu, och mitt reportage ska då skildra en vanlig dag på gymmet. Blir nog ingen pulitzer för det, men bara jag får något att lämna in så är jag nöjd.

Robin i How I met your mother sa det så bra en gång.

"Have you ever had one of those days when nothing monumental happens, but at the end of it you have no idea of who you are anymore"

Ungefärligt citat.

Fotodag imorgon på skolan. Skarpt läge. Keep a weather eye.

Inredning på 12 kvm

I några veckor nu har jag haft en gnagande känsla av att jag måste göra om på rummet mitt. Så igår fick jag med mig några tappra själar på Ikea och fick tag på en klocka, en golvlampa, lite förvaringsboxar, en tv-bänk/skohylla. Svängde sen förbi fyndlagret och köpte en begagnad fotölj.

Den här morgonen har gått åt till att få allting på plats. JAG TRIVS. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men det som ett helt annat rum mot hur det var tidigare. Plus att jag nästan fått ett eget vardagsrum i sovrummet bara genom att flytta om bokhyllan och blabalbla. Tråkigt prat från min sida, jag bjuder på lite dåliga bilder istället.

(Den kraftiga vinjetteringen på sista bilden är inget resultat av bad_mad_haxXx_photoshoP^, utan vad som händer när man kopplar på ett objektiv som inte är anpassat för en fullformatskamera. Bara för att ursäkta mig lite.)

Rum pa pa pum

What's up med behovet att skriva något.

Känner någonstans i magen att jag vill skriva något, något vill ut. Men jag har absolut ingen aning vad det är för något. Det är bara någon sorts befrielse att se meningarna växa sig längre, bokstav för bokstav. Med vetskapen om att dom snart kommer finnas där så att andra kan läsa det, utan att jag för den skulle trycker upp det i folks ansikten.

Jag känner också att den tiden snart är förbi. Då man bara kan droppa några obetydliga och kanske även svårtydliga blogginlägg. Jag går just nu en yrkesförberedande utbildning. Snart är det dags för praktik, sommarjobb och vikariat i en bransch där konkurrensen är stenhård. Det kommer gå betydligt bättre för mig om man slipper hitta väldigt personliga saker från 2008 då man googlar mitt namn.

--------

Klart. Dags att sätta fart med tidningslayouterna.

Nepp, inte ikväll heller.

Jag har tänkt i flera dagar nu att jag ska sätta mig ner och smattra ner några rader om hur livet i Sundsvall tar sig. Om omställningar, om nollning, om nytt folk, om sambos och om bild. Framför allt om bild, jag pluggar ju till bildjournalist nu för tusan.

Men, som så många andra dagar kommer allting annat i vägen. Jag fastnar vid facebook, flashback, nyhetssidor, böcker, photoshop. Utan att egentligen göra något alltför konstruktivt. Men det är väl en av de saker som följer efter en förändring - ett liten tid av virrvarr då det är så många saker man ska ta itu med att man inte riktigt vet var man ska börja.

Nu har jag i alla fall tänkt att sova. Jag provar igen imorgon.

After 2 am, just go to sleep

Här sitter jag klockan 00.33 och försöker formulera en tanke jag inte ens själv vet vad den går ut på. Nej, jag sover istället.

oh, Mammon

Idag fick jag ett varningstecken från ovan att ingenting är för evigt. Min kamera är lång ifrån perfekt. Den har ett flertal döda pixlar, batteriluckan sitter inte fast om man inte håller i den (eller i mitt fall, satt fast den med silvertejp) och fokuseringssystemet är så gott som paj. Låt det sjunka in lite. Jag har en systemkamera där det ibland dyker upp röda prickar på bilderna, kameran stänger av sig i tid och otid eftersom batteriet glappar och den kan bara fokusera i mitten på bilden. Inte kul.

Idag var jag på Betongcupen med Linus, och tänkte ta några bilder på skatetävlingen. Då fastnade spegeln nere och det stod "error" på skärmen (jag kan kort förklara vad det innebär att spegeln fastnar; du vet klick-ljudet från en kamera då man tar en bild? Det ljuder uppkommer av att spegeln och slutaren öppnas och stängs inne i kameran. Så det som hände var att det öppnades, och sen hände det inte mer. Inget stänga. Bara vara öppen och fast och ickefungerande). INTE KUL.

Efter några sekunders mepprande på avtryckaren så åkte den ner igen, och kameran började fungera igen.

Självklart kan man skicka in kameran på reparation. Det kostar åtminstonde ett par-tre tusenlappar för att fixa alla ovannämnda åkommor plus frakt. Och då får jag tillbaka en kamera som har 5-6 år på nacken och är tekniskt omkörd sedan länge. Summan av kardemumman är att jag behöver en ny kamera. Självklart så kostar den jag vill ha inte mindre än 19 600 kr. Jag äger inte så mycket pengar. I alla fall inte utan att gå hungrig några månader.

Tips för snabba cash, någon?

Ett bittert inlägg

jag hade nyss ett kort samtal med Linda i telefon. Hon och en av hennes kompisar har tillbringat kvällen med att planera en kommande resa till Berlin, och hon ringde för att berätta lite om hur planerna fortskred. Jag satt mest och lyssnade, fyllde i med frågor och bekräftande ord på rätt ställen. Jag är rätt trött och var fullkomligt nöjd med att bara lyssna på henne ett tag, jag hade som inte så mycket att säga.

Samtalet gick på något sätt över från tyskland till asien, om hur häftigt det skulle vara med att resa runt i asien. Dra filipinerna, indonesien, vietnam, thailand osv. Jag kläckte ur mig att asien typ inte är så märkvärdigt längre, känns som att princip hela svenska befolkningen varit någon vecka i thailand nu och tror sig ha provat på det asiatiska livet då dom sitter där på Kho Lantha och käkar pizza och köper Billabongkopior. Och det börjar ju nästan bli mer regel än undantag att dra en resa genom Kina, Vietnam, Korea och Thailand för ungdomar i mellanperioden mellan gymnasium och högskola. Det känns som att hon blev lite arg där, som att jag klankade ner på henne, och jag anar att det fanns en bitter ton i rösten då jag sa det, men den kom hellre av att jag börjar vara ganska trött än att jag faktiskt är bitter.

Alltså jag menar, jag tvivlar inte en sekund på att det är kul. Det är ju hur kul som helst att resa runt sådär och se nya platser och träffa nya människor hela tiden. Och ja, man får se så sjukt annorlunda saker mot för man gör här hemma, kulturerna är ju helt olika, och det är ny mat, nya dofter, giftiga insekter och allt möjligt jox.

Men att det känns märkvärdigt? Nja.

Kalla mig inte hycklare eftersom jag själv bott i Kina och snart kommer dra på en tågluff, jag påstår inte på något sätt att jag känner mig extra märkvärdig på grund av det.

En slav av jantelagen däremot, kanske en hel del.

Jag kanske är lite bitter i alla fall.

Men bara för ikväll.

Och nu slet jag upp ett hål i jeansen, saaatan.

Dinner is served, bitches!

Hehe bra och nyttig tisdagsmat.

DELETE.REWIND

Den tidigare annonserade resan till Storuman är inställd.

Och jag har aldrig känt något skönare tror jag. Det innebär att idag är första dagen på en mindre evighet som jag inte har något alls inplanerat. Inget. Alls.

Jag sov som en sten fram till 12.30. Något sådant har inte heller hänt under den här mindre evigheten. Vidare ska dagen tillbringas med att lyssna på en massa ny musik och läsa serier på internet, sittandes på sängen med datorn i knäet. Livet är så underbart.

Åh, och så småningom kommer jag även redigera lite bilder från igår, så håll utkik efter det.

Löften jag gett mig själv inför den här veckan

• skriva något här på bloggen minst varannan dag
• ta det lugnt efter jobbet någon dag och bara sitta hemma, läsa, städa och göra lite nyttiga saker
• Hålla hårdare i de få pengar jag äger
• Bära runt kameran lite mer

Det är onsdag idag. Jag har brutit mot samtliga löften.

Jag har INTE skrivit varannan dag, jag har INTE fotat eller redigerat något, jag har knappt varit hemma och har därför inte städat, tvättat eller läst och jag köpte nyss en ny tidningsprenumeration på Rock Sound Magazine.

Imorgon ska mitt arbetslag dra på after work. I helgen drar jag till Övik med Linda.

Det är inte det att jag inte trivs med det som kommer att hända, men jag måste verkligen bli bättre på att ge mig själv tid att göra allt såntdär jag tar mig tid att göra.

Sommarkrönika i vintern

Som sagt är jag hemma i skelleftehamn nu i helgen. För att förena nytta med nöje så gav mina föräldrar mig i uppgift att rensa ur mina skrivbordslådor då det förmodligen ska flyttas till umeå inom en snar framtid. Bland alla gamla foton och skrivböcker från diverse årskurser hittar jag även en krönika jag slet ur en tidning för några år sedan. Det är sällan jag läser krönikor, men den här talade verkligen till mig.

Så jag presenterar här stolt "Sommarens största plåga" av Henrik Lindskog.

" Sommaren har många jobbiga kryp men det finns ett som är mer creepy än något annat - hobbytrubaduren. Vi har alla mött honom (jo tyvärr är det oftast en han) - han som bara råkade få med sig sin halvslitna gitarr med klistermärken på till festen. Till en början tycker du han verkar vara en trevlig och framåt kille, men desto längre tid du hänger med honom desto mer inser du att han har en hemlig agenda - total erövring. Hans anfall verkar oplanerat men det är alltid skrämmande genomtänk.

Allt börjar som lite spontant fingrande på e-strängen, strategiskt plinkar han introt till Nothing Else Matters. Detta kan egentligen pågå hur länge som helst, ända tills någon uppmärksammar honom, sätter sig bredvid och nickar uppskattande. Det som följer kan närmast beskrivas som ett blietzkrig. Hobbytrubaduren snärjer snabbt sina offer med samtliga av senaste årets svenstoppsettor, flankar med lite Ugga och Cornelis och skänker dödsstöten med Hotel California eller atombomben Ta mig till havet. Sen är det kört! 36 pers gungar fram och tillbaka i armkrok och skrålar sig hesare än måsarna i Magaluf.

Vad är det då som är så störande med det? Inget alls egentligen. Jag är nog bara en bitter och avundsjuk musiker som har lirat gura i 20 år och aldrig fått några tjejer.

Ha en superskön sommar!"

...warms my heart!

Omstart 2.0

Jag ska ta upp det här.

Den här bloggen har blivit lite av en nemesis för mig. Jag vill ofta skriva, långt och fint, och har då också oftast en rätt så bra idé om vad som kan vara intressant och kul. Men, oftast blir det att jag sätter mig vid datorn, loggar in på blogger, öppnar upp ett nytt inlägg... och bara stirrar på skärmen. Det är som att allting jag nyss visste att jag ville, och kunde, skriva bara sipprar ut ur hjärnan och ut i tomma intet. Och ju längre jag sitter och försöker pressa fram orden desto svårare blir det. Till slut är det nästan som att jag inte vågar skriva ibland, jag är nästan rädd i förväg för att förlora mot mig själv.

Och det kan man ju tänka, varför? Det är inte direkt så att jag har en oerhört stor läsarkrets som jag verkligen inte vill svika.

Svaret är ganska enkelt - jag har väldigt höga krav på mig själv. Det har jag alltid, i allt. Helt ärligt så tycker jag att det är en av mina största styrkor, min strävan efter att uppnå något bättre. Folk är alltid så himla snälla med komplimanger, och DET om något är farligt för utvecklingen. Det skulle vara underbart om folk ibland bara kunde brutalsåga saker jag gör dåligt eller mediokert, till exempel ett foto jag tagit. Får jag veta att det suger så kan jag försöka sätta mig in i den andra synvinkeln, ur perspektiv jag personligen inte skulle se.

Men nu tappar jag tråden här. Det här handlar egentligen om att jag vill börja skriva mer. Jag sätter här och nu upp ett mål. Målet är ett blogginlägg varannan dag, m

inst. Och gärna något med lite substans, något jag tänkt, upplevt eller upptäckt under dagen som faktiskt kan väcka visst intresse. Jag ska alltså hålla nere idag-har-jag-gjort-inl

äggen till ett minimum (även om dom förmodligen kommer slinka in då och då) och därigenom försöka göra den här bloggen till något jag faktiskt vet att den en gång var - något som då och då kunde underhålla.

Jag börjar få lite skrivkramp. Men jag har ändå inte så mycket mer att säga för stunden. Jag är ändå nöjd med det här, nu har jag tagit första steget. Och det tog inte ens ont.

Ses.

Lördagkväll

Jag sitter just nu i sängen med ett vinglas bredvid mig, instoppad i min mysigaste tröja, invirad i en halsduk och omfamnad av ett par hörlurar. Förkyld som jag är så var min plan att inte följa med Ola på röjarfest ikväll, och den höll jag stolt fast vid. Min riktiga plan var att faktiskt göra det som storasystern i Almost Famous så varmt rekommenderade. "Listen to Tommy with a candle burning, and you'll see your future". Jag ersatte det levande ljuset med ett glas vin och slog mig ner för att på riktigt avnjuta Tommy. Det är ett grymt album, men just idag höll det bara 4 låtar, sen började jag istället knåpa ihop en spellista med musik som skulle vara med om jag gjorde en film. Kriterierna är enkla.

1) Låten ska inte ha producerats för att medverka i en film innan den här (t ex Paramore - Decode)

2) Jag ska, om inte älska så åtminstonde, tycka om låten

Och sen finns det inga fler kriterier.

Hitills har jag kommit på 3 låtar som är spikade. Och det här är ändå något jag klurat på varje morgon på väg till bussen i två veckor nu. Det är svårt, kort sagt. Och jag tar uppgiften seriöst. Jag menar, vem vet när jag helt plötsligt står som regissör för en riktig spelfilm.

De tre låtar jag har är 1. Sam's Town - The Killers, 2. Parachutes - Coldplay, 3. The Hours - Alphabeat.

Intressant inlägg, mycket intressant.

Onsdag

Telefonförsäljning är som en väldigt bisarr konstform. En sån där subgenre som man måste vara halvt insatt i för att på riktigt uppskatta skönheten i det hela.

Idag var jag bra. Jag var jävligt bra. Jag gjorde som allting rätt; jag hade leendet, tonfallet, röstläget, tempot, betoningarna, jag kontrade motargument och smashade in dödliga avslut. A piece of art. Jag lyckades till och med sälja till en kvinna som öppnade samtalet med "nej tack, jag är inte intresserad". Jag lyckades till och med, som Henrik sa, komma upp i en normal lön idag.

Helt sanningsenligt så var jag inte övermänsklig. Jag låg på den nivån vi förväntas hålla, lite över den till och med. Men efter att i flera veckors tid fått personlig säljträning av coacherna men trots det fortfarande sålt sämre än en glasskiosk på julafton så tycker jag att jag förtjänar att få känna mig bra, riktigt bra. I alla fall en dag.

I'm thinking of what Sarah said

Jag tänker någon gång då och då att jag borde skriva här mer. Och då på riktigt skriva, något som förhoppningsvis skulle vara intressant och/eller underhållande. För just nu känns det mest som att jag använder bloggen som en lite mer fördjupande statusuppdatering från facebook. "Nu har jag flyttat till Umeå", "nu orkar jag inte med jobbet längre".

Wuäh.

Vem fan bryr sig.

Men, problemet är att jag vill för mycket. Jag vill att det jag skriver ska vara något klatschigt och fint, utan att bli pretentiöst eller märkvärdigt. Jantelagen kontrar min vilja av att faktiskt skriva något som sticker ut från den annars så (tråkigt nog) monotona bloggdjungeln, och resultatet är att jag får en mild form av prestationsångest.

Lite konstigt kan tyckas, då jag själv inte har en susning av hur många som fortfarande läser den här bloggen( det är ganska roligt, jag gillar att inbilla mig att ingen gör det). Skulle kunna vara en, skulle kunna vara 1000. Mest troligen är det närmare det förstnämnda, och just därför borde det inte vara en så stor grej att skriva egentligen.

Äh. Det var allt för nu.

It's all I hear somehow

Nu är det en sån där dag igen, jag kan helt enkelt inte sätta ord på vad jag vill säga egentligen. Har som för mycket som vill ut, skulle jag börja lätta på lasten så skulle allt annat bara följa med. Och sen skulle skeppet sjunka av överbelastning.

Jag tyckte i alla fall det var rätt åt DIG, jag skulle inte för allt i världen vilja prata med DIG, jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt vad som hände med DIG och MIG, jag skulle vilja tillbringa mycket mer tid med DIG än vad jag gör nu, jag tycker att DU är bland de skönare människorna jag träffat i år, jag förstår inte vad DU vill mig egentligen, jag är orolig vad det kommer bli av DITT liv, för att inte nämna MITT liv.

Utan att bli för personlig.