Född att springa

För ungefär 3 år sedan slet jag av korsbandet i mitt vänstra ben. Det lilla jag hade till idrottskarriär tog stopp där och då, har jag länge trott. Så småningom fick jag operera mig och under rehabiliteringen påminde sjukgymnaster och läkare hela tiden att mitt ben kommer att fungera till vardags och för vanligt motionerande, men att eventuella elitsatsningar var att glömma. Ett opererat knä kan aldrig bli lika starkt som ett helt vanligt, sa dem.

Förra sommaren, 2 år efter olyckan och 2 år av extremt lite fysisk aktivitet, kände jag helt plötsligt ett sug efter att springa. Jag må ha spelat på låga nivåer, men jag har sprungit min beskärda del under tiden jag tränade fotboll, innebandy och den extra konditionsträning som tillkommer utöver de 3 träningarna + match man hade varje vecka. Jag saknade att känna vinden i håret.

Jag började prova jogga så smått på ett löpband i källargymmet på Vattenfall i Umeå. Det gick oväntat bra. Självklart inte alls i närheten av den löpning jag var van vid sen fotbollstiden, men jag var nöjd. Jag sprang ju! Sakta och oändligt försiktigt för att inte dra upp den skada jag just reparerat. Men ändå, 1,5 km en dag och 2 km nästa. Det var skönt.

När jag flyttade till Sundsvall kom jag av mig helt i den träningsfrekvens jag vant mig vid den sista tiden i Umeå. Jag har förvisso haft ett gymkort på Friskis & Svettis sedan september, men det har använts väldigt flitigt i korta perioder. Några veckor här och några där, men utan att få några riktigt fasta rutiner.

Men någon gång efter jullovet förändrades någonting i mitt huvud. När jag spelade fotboll och innebandy var löpningen ett verktyg för att förbättra mig själv som idrottare. Kunna springa 2 km på kortare tid eller att få en bättre återhämtningsförmåga. Löpning var aldrig något jag egentligen gillade, jag plågade mig med det för att förbättras. Nu i våras slog det mig att jag inte har några sådana mål längre. Jag är bara en motionär nu för tiden. Träning behöver inte vara att ta ut sig maximalt vid varje enskilt pass för så snabb förbättring som möjligt. Det jag kände nu var bara en önskan om att känna mig rörlig igen. Och träna för livet liksom, jag vill vara frisk och hel livet ut. Och så fort den insikten sjunkit in så har träning blivit något helt annat. Då jag inte känner några krav på prestation längre så har det blivit betydligt roligare.

Sedan snön smälte i vår har jag varit ute och sprungit mer och mer. Utomhuslöpning klår löpbandet alla gånger. För några månader sedan var jag nästan svimfärdig efter 3 km. För några veckor sedan klarade jag att springa 5 km, och utan att vara i närheten så slut som jag var för några månader sedan. Häromdagen sprang jag min första mil. Det är någonting jag aldrig gjort förut. Nu är jag ute i skogen så gott som varenda dag, och det enda som hindrar mig från att vara ute varje dag är att jag inte vill överdriva och köra slut på mig. Jag har till slut lärt mig älska löpning och älskar hur jag känner mig starkare för varje dag som går. Det känns nästan som att jag andas lättare.

Jag rekommenderar starkt boken Born to run av Christopher McDougall. Man får följa några av världens uthålligaste löpare, som plöjer av distanser på allt från 40 till 160 KILOMETER per dag och ger teorier om hur människan har utvecklats till vad den är idag - en löpare. Den har hjälpt mig väldigt mycket att tro på min egen uthållighet och att pusha mig till att springa mer, snabbare och längre.
Inte för att jag måste, för att det är kul.