Ett mediokert och ryckigt inlägg om fotboll

Jag älskar fotbollsmästerskap. Jag håller inte på något enskilt klubblag eller följer någon av de större ligorna alls. Men de internationella mästerskapen tycker jag är helt fantastiska. Det är så Lustig(t) hur löjligt patriotiska människor kan bli, bara över något så simpelt som en sport. Hur hela samhället nästan kan stanna upp under en match.

Jag minns VM 2002 i Japan och Sydkorea, det första mästerskap som jag verkligen var intresserad av och fortfarande kommer ihåg. Vi gick i femman då och fick ledigt från lektionerna då Sverige hade sina matcher. Då rullade lärarna fram en tv i "mediarummet", ett föregångsnamn till vad som nu kallas datasal, och sen fick alla slå sig när bäst de ville och se Anders Svensson skruva in en frispark mot Argentina. Bland annat, Henke Larsson gjorde mycket fint också. Men det som var häftigt med det var hur de vanliga lektionerna stannade upp för att vi skulle få se matcherna om vi ville. Förmodligen så led nog inte lärarna av det heller, men det var ju just det att det skedde på vanliga arbetsplatser också. Det var inte något som gjorde för barnens skull. Båda mina föräldrar berättade att de också stannade av verksamheten någon timme under dagen och satte sig vid TVn.

När det senaste Europamästerskapet spelades såg jag de mesta matcherna med kompisarna i skelleftehamn. Under de veckorna blev vi extremt fotbollsnördiga och samlades hemma hos någon av oss och såg en match eller två, och efteråt stack vi iväg till konstgräset och spelade själva. Tränade hörnor, frisparkar och finter och föreställde oss hur det skulle vara att spela i landslaget. I alla fall jag fantiserade om det , jag ska inte svara för de andra.

Nu under årets upplaga samlas vi igen. Antons lägenhet kallas för tillfället för Ungdomsgården; det är i princip öppet hus där varje dag och varje kväll samlas vi några stycken och kollar på fotboll. Mellan matcher och i halvlek så spelar vi Fifa på Xbox istället. Dock så har vuxenlivet börjat göra sig påmint, och de flesta beger sig hemåt direkt efter sista matchen för att det inte ska bli för sent. Nu har man jobb att sköta och kan inte springa iväg och spela fotboll till kl 1 varannan natt. Men det är ändå känslan. Gemenskapen och den rena glädjen att få se lite vacker fotboll.