Go pro

Idag har jag suttit inne i datasalen på universitetet och jobbat med en massa bilder. Den där tiden då skola var något mellan 8.30 - 16.30 måndag - fredag är waaaay past, insåg jag i dag då jag gick till skolan fast jag egentligen har sommarlov. Nu tycker jag istället att det är fett att jag har ett passerkort så att jag faktiskt kan använda mig av skolans datorer även nu då jag är ledig. Tiderna förändras helt enkelt.

Det jag har jobbat med är mitt portfolio. Väldigt snart kommer jag att gå ut med en "officiell hemsida" för mig som fotograf och för mitt företag. Där ska det finnas ett utbud av mina bästa bilder inom olika kategorier såsom sport, musik, porträtt osv osv. Det är ett helvete. Jag har suttit och gått igenom nästan samtliga bildmappar sedan 2009 och dragit över allt BRA jag hittat till en annan ny mapp, och där har gallringen tagit vid. Det är inte första gången jag jobbat med det här; det här är något jag har pillrat med lite då och då sedan i vintras någon gång, så jag har liksom "en stomme" klar till portfoliot. Men ändock, det är tidsödande. Sitta och jämföra bilder emot varandra, gå tillbaka i arkivet och se om man har någon annan bättre bild från samma tillfälle, eller kanske från något helt annat tillfälle men inom samma genre. Och så där fortsätter det.

Jag såg en gång ett cirkeldiagram som beskrev hur folk trodde att en fotografs yrkesliv såg ut och ett diagram som visade hur det faktiskt var. I diagrammet som beskrev det folk tror så var "aktivt fotograferande" typ 60% av tiden man lägger ner. 25% var typ "festa med/som rockstjärnor". Och några andra mindre triviala grejer. Diagrammet som visade verkligheten visade att aktivt fotograferande egentligen var 5-10% och den absolut mesta tiden gick ut på att faktiskt ta hand om sina bilder, organisering, marknadsföring av sig själv. Nu var knappast dessa diagram grundade på hårda fakta då jag hittade bilden på något i stil med 9gag, men ändå. Det visar ganska bra hur det är. Man kommer aldrig bli en bra fotograf om man inte tar mycket bilder, lika lite som man inte blir en bra fotbollsspelare om man inte tränar. Det är fakta. Men det finns så många andra saker som också är fruktansvärt viktiga, och oftast långt mer tidskrävande. Viktigast, och typ svårast också, är själva urvalsprocessen. Vilka bilder man ska slänga bort, vilka man ska satsa på, vilka bilder som ska sitta ihop med vilka. Det är riktigt riktigt hårt jobb.

Men det är också där man utvecklas. Av att kritiskt granska sitt arbete och hela tiden sträva efter att göra det bättre. När jag tittar tillbaka på senaste året och vilka bilder jag tog då och vilka jag tar nu så ser jag en klar skillnad, jag har tagit några ordentliga kliv framåt. Det är nu motgångarna börjar. Det är alltid lätt att bli lite bättre. Sen efter ett tag så stannar man upp i utvecklingen, och för att då fortsätta utvecklas krävs den riktiga kraftansträngningen. Det är i den fasen jag är just nu känns det som. Så för att bli bättre nu krävs det att jag lägger ner mer tid - på allt, Tittar mer på andras bilder och ser hur de jobbar, kollar intervjuer, läser böcker, planerar kommande fotograferingar.

Det är i alla fall vad jag hoppas ska ge resultat, då jag suttit inomhus framför en dator en hel dag i juni.

Awkward post

Det förra inlägget blev lite mer cheesy än jag tänkt. Men kontentan är 1) jag trivs med att löpa 2) Born to run är en jäävligt bra bok. Inte bara om man är intresserad av löpning, utan om livet och hur människan fungerar över lag, och hur vi historiskt sett utvecklats till vad vi är idag.

Född att springa

För ungefär 3 år sedan slet jag av korsbandet i mitt vänstra ben. Det lilla jag hade till idrottskarriär tog stopp där och då, har jag länge trott. Så småningom fick jag operera mig och under rehabiliteringen påminde sjukgymnaster och läkare hela tiden att mitt ben kommer att fungera till vardags och för vanligt motionerande, men att eventuella elitsatsningar var att glömma. Ett opererat knä kan aldrig bli lika starkt som ett helt vanligt, sa dem.

Förra sommaren, 2 år efter olyckan och 2 år av extremt lite fysisk aktivitet, kände jag helt plötsligt ett sug efter att springa. Jag må ha spelat på låga nivåer, men jag har sprungit min beskärda del under tiden jag tränade fotboll, innebandy och den extra konditionsträning som tillkommer utöver de 3 träningarna + match man hade varje vecka. Jag saknade att känna vinden i håret.

Jag började prova jogga så smått på ett löpband i källargymmet på Vattenfall i Umeå. Det gick oväntat bra. Självklart inte alls i närheten av den löpning jag var van vid sen fotbollstiden, men jag var nöjd. Jag sprang ju! Sakta och oändligt försiktigt för att inte dra upp den skada jag just reparerat. Men ändå, 1,5 km en dag och 2 km nästa. Det var skönt.

När jag flyttade till Sundsvall kom jag av mig helt i den träningsfrekvens jag vant mig vid den sista tiden i Umeå. Jag har förvisso haft ett gymkort på Friskis & Svettis sedan september, men det har använts väldigt flitigt i korta perioder. Några veckor här och några där, men utan att få några riktigt fasta rutiner.

Men någon gång efter jullovet förändrades någonting i mitt huvud. När jag spelade fotboll och innebandy var löpningen ett verktyg för att förbättra mig själv som idrottare. Kunna springa 2 km på kortare tid eller att få en bättre återhämtningsförmåga. Löpning var aldrig något jag egentligen gillade, jag plågade mig med det för att förbättras. Nu i våras slog det mig att jag inte har några sådana mål längre. Jag är bara en motionär nu för tiden. Träning behöver inte vara att ta ut sig maximalt vid varje enskilt pass för så snabb förbättring som möjligt. Det jag kände nu var bara en önskan om att känna mig rörlig igen. Och träna för livet liksom, jag vill vara frisk och hel livet ut. Och så fort den insikten sjunkit in så har träning blivit något helt annat. Då jag inte känner några krav på prestation längre så har det blivit betydligt roligare.

Sedan snön smälte i vår har jag varit ute och sprungit mer och mer. Utomhuslöpning klår löpbandet alla gånger. För några månader sedan var jag nästan svimfärdig efter 3 km. För några veckor sedan klarade jag att springa 5 km, och utan att vara i närheten så slut som jag var för några månader sedan. Häromdagen sprang jag min första mil. Det är någonting jag aldrig gjort förut. Nu är jag ute i skogen så gott som varenda dag, och det enda som hindrar mig från att vara ute varje dag är att jag inte vill överdriva och köra slut på mig. Jag har till slut lärt mig älska löpning och älskar hur jag känner mig starkare för varje dag som går. Det känns nästan som att jag andas lättare.

Jag rekommenderar starkt boken Born to run av Christopher McDougall. Man får följa några av världens uthålligaste löpare, som plöjer av distanser på allt från 40 till 160 KILOMETER per dag och ger teorier om hur människan har utvecklats till vad den är idag - en löpare. Den har hjälpt mig väldigt mycket att tro på min egen uthållighet och att pusha mig till att springa mer, snabbare och längre.
Inte för att jag måste, för att det är kul.

Ett mediokert och ryckigt inlägg om fotboll

Jag älskar fotbollsmästerskap. Jag håller inte på något enskilt klubblag eller följer någon av de större ligorna alls. Men de internationella mästerskapen tycker jag är helt fantastiska. Det är så Lustig(t) hur löjligt patriotiska människor kan bli, bara över något så simpelt som en sport. Hur hela samhället nästan kan stanna upp under en match.

Jag minns VM 2002 i Japan och Sydkorea, det första mästerskap som jag verkligen var intresserad av och fortfarande kommer ihåg. Vi gick i femman då och fick ledigt från lektionerna då Sverige hade sina matcher. Då rullade lärarna fram en tv i "mediarummet", ett föregångsnamn till vad som nu kallas datasal, och sen fick alla slå sig när bäst de ville och se Anders Svensson skruva in en frispark mot Argentina. Bland annat, Henke Larsson gjorde mycket fint också. Men det som var häftigt med det var hur de vanliga lektionerna stannade upp för att vi skulle få se matcherna om vi ville. Förmodligen så led nog inte lärarna av det heller, men det var ju just det att det skedde på vanliga arbetsplatser också. Det var inte något som gjorde för barnens skull. Båda mina föräldrar berättade att de också stannade av verksamheten någon timme under dagen och satte sig vid TVn.

När det senaste Europamästerskapet spelades såg jag de mesta matcherna med kompisarna i skelleftehamn. Under de veckorna blev vi extremt fotbollsnördiga och samlades hemma hos någon av oss och såg en match eller två, och efteråt stack vi iväg till konstgräset och spelade själva. Tränade hörnor, frisparkar och finter och föreställde oss hur det skulle vara att spela i landslaget. I alla fall jag fantiserade om det , jag ska inte svara för de andra.

Nu under årets upplaga samlas vi igen. Antons lägenhet kallas för tillfället för Ungdomsgården; det är i princip öppet hus där varje dag och varje kväll samlas vi några stycken och kollar på fotboll. Mellan matcher och i halvlek så spelar vi Fifa på Xbox istället. Dock så har vuxenlivet börjat göra sig påmint, och de flesta beger sig hemåt direkt efter sista matchen för att det inte ska bli för sent. Nu har man jobb att sköta och kan inte springa iväg och spela fotboll till kl 1 varannan natt. Men det är ändå känslan. Gemenskapen och den rena glädjen att få se lite vacker fotboll.