Nu då jag väl sitter här och plitar ner orden fascineras jag över hur svårt det är att faktiskt skriva ner. Jag har tänkt på det här inlägget hela dagen, mer eller mindre, men nu då jag väl sitter här så vet jag ändå inte vad jag ska skriva. Och jag har inte ens något stort att skriva om, ingenting som på något sätt skulle kunna bidra till den prestationsångest jag känner.
I alla fall.
De snabba vändningarna. För ca 3 veckor sedan fick jag besked om att jag blivit antagen till Bildjournalistikprogrammet på universitetet i Sundsvall. Jag är en av 24 antagna i år. Känns megamegabra. Det innebär att jag sagt upp mig från mitt jobb, den här kommande veckan är min sista på det kära fallet. Jag har för första gången någonsin gjort en adressändring (kollar du på hitta.se om någon vecka kommer det stå Nackstavägen 18 A i Sundsvall, istället för Vinggatan 12 i Skelleftehamn (där jag egentligen inte ens har bott sedan augusti 2010)). Jag har radikalt planerat om min framtid. Och den tyngsta är att jag mentalt börjat förbereda mig på förändringen. Förändringen från Umeå till Sundsvall, från jobb till plugg, från tryggt till... ja, inte otryggt, men åtminstonde nytt.
Det är en förändring som jag egentligen inte tvekar om kommer vara till något bättre, att få plugga mot något som jag faktiskt är intresserad av, något jag faktiskt vill jobba med senare. Allt det spännande med en ny stad, nya människor och nytt boende. Men samtidigt, det där med att säga upp alla bekantskaper här i stan, folket och gemenskapen på jobbet och ja. Jag har ju ändå bott här i ett år nu, jag har ju just börjat bygga upp ett kontaktnät och bekanstkaper.
Allt det här är ingenting jag sitter och tänker på särskilt mycket. Det finns som bara en konstant känsla i bakhuvudet att förändring kommer. Den orsakar lite toppar och dalar i humöret. Känner mig som en hormonstinn tonåring igen. Utan anledning känner jag mig plötsligt så ledsen att jag bara vill lägga mig ner och få ett fallande träd över mig, för att bara några minuter senare inte ens komma ihåg varför jag kände mig nere.
Jag var i Luleå igår, hälsade på Ludvig och tog en riktigt blöt grabbkväll på Luleåkalaset. Stämning på topp, grabbstämningen bara flödar, bra väder, grill, bärs, nej vi hatar inte bärsen, och ett gäng partyglada tjejer i lägenheten mitt emot. Vi drar in på området och hamnar så småningom framför Daniel Adams Ray. Jag lyssnar inte ens på han. Jag kan nätt och jämt refrängen till Gubben i lådan. Men just då kommer jag som in i ett moment, det blir plötsligt hur viktigt som helst att jag ser hela den här konserten. Grabbsen tröttnar och drar vidare, jag står kvar, trollbunden. Alla händer i luften, alla som ropar, sjunger med. Epilepsibelysningen. Spriten i magen. Jag kan inte förklara hur det hör ihop, men det var som att de senaste veckornas toppar och dalar hade lett fram till den där stunden, och just där och då så var det den ultimata sanningen om hur livet och världen är.
Det låter helt särt, jag vet.
Och jag kan inte förklara det riktigt, inte ens för mig själv. Och det är inget försök till att låta djupare än vad jag är och scora någon sorts "poet poäng".
Allt jag vet är att gårkvällen var sjukt nice, livet i allmänhet är i förändring och att jag egentligen trivs ganska bra med det.
1 kommentar:
hahah guud vad jag ser fram emot att träffa dig imorgon!
Skicka en kommentar