Harry Potter har för mig alltid varit svagt förknippat med väntan. Sedan jag var 11 år gammal har jag växt upp med böckerna, och efter varje färdigläst bok väntade ungefär ett år innan nästa bok släpptes. Och när sista boken hade kommit och lästs ut både på engelska och på svenska så fanns trots allt ändå filmserien kvar. Men, nu har även den nått sin ände, och kvar lämnas jag, och några hundra tusentals andra människor världen över som också fått sina ungdomsår förgyllda av JK Rowling, att ta itu med den här seperationsångesten.
För att uppmärksamma hur mycket de här böckerna (ja, böckerna. Inte filmerna) faktiskt betytt för mig vill jag skänka åtminstone det här blogginlägget. Risk finns att jag låter aningen överdramatisk, men passar inte tonfallet dig så är det helt okej att sluta läsa ungefär här.
Jag minns fortfarande första gången jag satt med den första boken i handen. Liksom Harry i den boken så var jag också 11 år gammal. Jag satt i soffan i vår källare med boken i mina händer och studerade den utvändigt. Mamma hade köpt boken åt mig tidigare den dagen då hon hört så mycket bra om den. Jag var skeptisk till tusen; jag avskydde omslaget. Det slutade faktiskt med att hon tvingade igång mig att läsa den, någonting som inte var ovanligt när jag var yngre, men till skillnad från alla andra böcker hon försökt mata i mig så fastnade jag direkt för den här.
Så här i efterhand fullkomligt älskar jag omslaget, och bara att titta på det räcker för att jag ska minnas känslan av att stanna kvar på Hogwarts över jul, alla poäng som samlades åt Gryffindor, personerna i tavlorna som aldrig slutar skvallra, smyga ut till Hagrids stuga om nätterna, förbjudna skogen, smita under Mr. Filch under en osynlighetsmantel.
Det som nu också fascinerar mig är att böckerna blivit så vansinnigt kända världen över. De utspelar sig i ett västerländskt land med våra traditioner och ofta värderingar, så att vi här i Europa skulle ta till oss den här historien är inget märkvärdigt. Men böckerna har översätts till 63 jävla språk världen över. Det visar, tycker jag, på oavsett var man kommer ifrån och vilka andra sorters historier och sagor som är populära där så kan man alltid ta till sig av en historia om vänskap, mod och kampen mellan gott och ont; eller snarare, möjligheten att välja och göra det som är rätt snarare än det som är enkelt.
Jag skulle kunna skriva om detta resten av natten, men jag känner att det inte skulle vara en särskilt stimulerande läsning. Jag ska istället helt enkelt ge mig hän åt nostalgin och börja läsa den andra boken för sjuttioelfte gången.
God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar