Your heart is an empty room

De senaste veckorna har jag vid några tillfällen pratat allmänt om jobb och framtid med människor jag känner sedan way back. Lite om vad som gäller just nu, vad som är planen i korta och långa loppet. Det är främst det kortsiktiga som intresserar mig just nu, av någon idiotisk anledning. Man kan ju tycka att det vore betydligt smartare att tänka längre fram än två månader i stöten. Men så är det just nu, och det är ingenting jag fäster allt för stor vikt vid heller.

Vad som grämmer mig just nu är istället är avsaknaden av drivkraft hos så många av mina vänner.

Det är många som går utan jobb och bor kvar hemma i Skellefteå (antingen hos föräldrar eller eget boende) och som inte har några planer på att plugga nu heller. Ingenting av det här är någonting som jag har något problem med. Bor man fortfarande hemma tycker jag absolut det är dags att börja se sig om efter något annat, men har man inget jobb så är det självklart svårt. Man behöver inte plugga nu, om ens någonsin om man nu inte vill det. Det är inget fel med att vara kvar i lilla Skellefteå heller, trivs man så är det ju kanon och man har ju förmodligen kvar massvis med vänner och nära till familj och allt. Och utan jobb kan man vara. Men är man utan jobb så borde man tusan försöka skaffa ett också.

Det jag tycker är så hemskt är hur svårt saker verkar vara. Som att söka jobb till exempel. En kompis till mig står utan sommarjobb, och jag tipsade då om ett företag som faktiskt söker sommarjobbare fortfarande. Istället för att direkt hugga på idén så började han först tveksamt fråga om det behövdes några speciella förutbildningar, hur långt hemifrån det är och hur man skulle få tag på vem man ska prata med om anställning. Jag kunde bara tänka; Du är utan sommarjobb just nu och jag kommer med ett konkret förslag på ett bra sommarjobb som dessutom är riktigt välbetalt, men du ser fortfarande bara problem med det? Ifall du inte tänder till på det här kommer du förmodligen vara helt utan, och jag kan bara säga dig att så gott som ALLT jobb är bättre än inget jobb. Så gott som allt.

Jag är sjukt tacksam för den tid jag var i Kina. Hela upplevelsen har hjälpt till att stadigt förankra en känsla av att jag kan ta mig fram i världen och i livet på egen hand. Jag känner mig inte tveksam till min förmåga att ta mig från punkt A till punkt B, vad det än gäller. Uppstår problem på vägen så får man ta dom allteftersom de kommer istället för att se allting som ett enda stort problem som måste lösas innan man kan börja med något.

Jag har svårt att exakt förklara min tankegång när det gäller allt det här, men jag känner någon sorts sammanband mellan jobbsökning och allmän inställning till livet. I slutändan handlar allting om man bara ser problem eller möjligheter. Det låter sjukt klyschéaktigt, men det är faktiskt så enkelt. Alla borde se filmen Yes Man och ta till sig lite av budskapet där.

Det här är sista inlägget på ett tag antar jag. På måndag drar jag och Erica på en månadslång tågluff genom Europa. Det kommer bli så barnsligt bra. Take care!