Från en bäddsoffa i Lund, del II

Dagen blev precis så bra som jag hoppades på. Jag satt på en uteservering med en kopp kaffe. En bok. En iPod. Boken lästes ut, historier sammanfattades och det där lugnet som breder ut sig när en bok är klar infann sig. Jag lutade mig tillbaka i stolen, väldigt nöjd med de 300 sidor jag just plöjt igenom, och bara tittade på folket som promenerade förbi mig. Gav 10 kr till en tiggare. Råkade spilla lite kaffe. Gick en promenad till myrorna här i stan och köpte 4 nya böcker, gick tillbaka, köpte en ny kaffe och började om.
Samtidigt som jag gjorde det här sprang Anna och Erica runt och letade kläder. Gina Tricot, Zara, H&M. Hela köret. Säkert flera varv också. Jag var väldigt nöjd med min dag, och dom var väldigt nöjd med sin. Alla var nöjda. Gott.

Kvällen gick åt till att äta en massa tacos. Jag och Erica berättade om folk vi träffat under vår resa, vilka platser som varit bra och vilka gånger vi varit argast på varandra (gången Erica var mest arg var i Innsbruck, vi diskuterade uttal på städer. Jag vill helst aldrig ta upp ämnet igen, Erica blir arg bara man berättar om det).
En spännande tjej vi träffade så sent som igår var Amy, från North Carolina. Hon pratade som lokalbefolkningen i True Blood. Hon var uppväxt i stad där många tv-serier och filmer spelas in, och på så sätt har hon som vant sig vid att då och då stöta på kändisar. Hon kände ett par tre stycken från One Tree Hill, varit på efterfest med Lil Wayne och, det som gjorde störst intryck på mig, varit VIP på en Mumford & Sonsspelning och efterfestat med dom. Vi var halverst skeptiska till alla de här påståendena då de kom inom de första 30 minuterna efter att vi träffat henne (dessutom på tåget från Amsterdam, man vet inte vilka effekter från alla möjliga lagliga och olagliga substanser som fortfarande satt i). Men hon hade bilder att visa från efterfesterna, och även bilder av henne tillsammans med Mumford, så det kändes för mig från lilla skelleftehamn, väldigt stort. Också värt att berätta var att hon bar med sig en liten trädgårdstomte var hon än reste. Han hette Sequel, uppföljaren till sin första tomte Bartholomew. Hon tog bilder på honom brevid allt. Statyer. Hus. Konstverk. Och hon kunde prata. Berättade saker om alla band, alla städer i USA, olika människor hon kände. Hon kunde mycket. Jag häpnades lite över att någon som pratar så pass mycket har tid att ta in information. Vi skiljdes till slut åt på tågstationen i Köpenhamn efter att ha ränt runt hela dagen i Christiania. Hon var spännande.

Nu är det dags att sova igen. En dag kvar på resan innan vi beger oss mot Norrland.
Jacob kräks. Det är inget bra tecken. God natt.

Från en bäddsoffa i Lund

För första gången på nästan 4 veckor är jag i Sverige. Hemmets trygga vrå. Efter en massa tågande och promenerande i Europa sitter jag hemma hos en kompis med en riktig dator i knäet för första gången på vad som känns som en liten evighet. Riktigt tangentbord. Spotify. Även om det numera bara är 10 timmar musik per månad för mig. Fortfarande all möjlig musik. Hade min iPod varit en skivspelare hade jag förmodligen nött ut Veronica Maggio och Mumford & Sonsskivorna. Inget fel med dom, absolut inte. Men jag gillar mångfalden Spotify ger. Jag kommer förmodligen betala för den inom kort också, så mycket gillar jag den.
På tal om Veronica Maggio så är hennes låt Snälla bli min inget mindre än ett mästerverk. Lyssna den. It's good for you.

Jag hade tänkt skriva något mer. Något fint om resan. Men klockan strax över bed o clock, och jag börjar bli väldigt trött. Så, jag summerar det till: Det har varit en bra månad. Imorn ska jag kolla second handböcker i malmö och läsa lite. Nu ska jag sova. God natt.

Your heart is an empty room

De senaste veckorna har jag vid några tillfällen pratat allmänt om jobb och framtid med människor jag känner sedan way back. Lite om vad som gäller just nu, vad som är planen i korta och långa loppet. Det är främst det kortsiktiga som intresserar mig just nu, av någon idiotisk anledning. Man kan ju tycka att det vore betydligt smartare att tänka längre fram än två månader i stöten. Men så är det just nu, och det är ingenting jag fäster allt för stor vikt vid heller.

Vad som grämmer mig just nu är istället är avsaknaden av drivkraft hos så många av mina vänner.

Det är många som går utan jobb och bor kvar hemma i Skellefteå (antingen hos föräldrar eller eget boende) och som inte har några planer på att plugga nu heller. Ingenting av det här är någonting som jag har något problem med. Bor man fortfarande hemma tycker jag absolut det är dags att börja se sig om efter något annat, men har man inget jobb så är det självklart svårt. Man behöver inte plugga nu, om ens någonsin om man nu inte vill det. Det är inget fel med att vara kvar i lilla Skellefteå heller, trivs man så är det ju kanon och man har ju förmodligen kvar massvis med vänner och nära till familj och allt. Och utan jobb kan man vara. Men är man utan jobb så borde man tusan försöka skaffa ett också.

Det jag tycker är så hemskt är hur svårt saker verkar vara. Som att söka jobb till exempel. En kompis till mig står utan sommarjobb, och jag tipsade då om ett företag som faktiskt söker sommarjobbare fortfarande. Istället för att direkt hugga på idén så började han först tveksamt fråga om det behövdes några speciella förutbildningar, hur långt hemifrån det är och hur man skulle få tag på vem man ska prata med om anställning. Jag kunde bara tänka; Du är utan sommarjobb just nu och jag kommer med ett konkret förslag på ett bra sommarjobb som dessutom är riktigt välbetalt, men du ser fortfarande bara problem med det? Ifall du inte tänder till på det här kommer du förmodligen vara helt utan, och jag kan bara säga dig att så gott som ALLT jobb är bättre än inget jobb. Så gott som allt.

Jag är sjukt tacksam för den tid jag var i Kina. Hela upplevelsen har hjälpt till att stadigt förankra en känsla av att jag kan ta mig fram i världen och i livet på egen hand. Jag känner mig inte tveksam till min förmåga att ta mig från punkt A till punkt B, vad det än gäller. Uppstår problem på vägen så får man ta dom allteftersom de kommer istället för att se allting som ett enda stort problem som måste lösas innan man kan börja med något.

Jag har svårt att exakt förklara min tankegång när det gäller allt det här, men jag känner någon sorts sammanband mellan jobbsökning och allmän inställning till livet. I slutändan handlar allting om man bara ser problem eller möjligheter. Det låter sjukt klyschéaktigt, men det är faktiskt så enkelt. Alla borde se filmen Yes Man och ta till sig lite av budskapet där.

Det här är sista inlägget på ett tag antar jag. På måndag drar jag och Erica på en månadslång tågluff genom Europa. Det kommer bli så barnsligt bra. Take care!