Igår fyllde Joar 18 och min blogg 1, grattis på er båda
Jag kom på idag att
jag har ändå inte tagit så många bilder som jag tycker är bra?
Så, jag gick igenom alla fotomappar och samlade de bilder jag tycker är better then the rest i en ny mapp. 97 st blev det. Jag startade ett bildspel och spelade lite musik i bakgrunden, och plötsligt kändes det som att jag var på min egen begravning eller minnesstund eller något liknande...skumt. Det lustigaste var att jag typ blev rörd, som, att jag skulle sakna mej eller något.
Började också tänka lite hur det skulle se ut om inte jag var här, om jag dog. Skulle jag bli saknad, av vilka, vilka skulle bry sig förvånansvärt mycket eller lite, och kanske viktigast, hur skulle jag bli ihågkommen?
Jag vet i alla fall hur jag vill bli ihågkommen.
3 kommentarer:
självbekräftelsen, förvirringen och egoismen väller över.
Vi är ju trots allt bara människor.
Det är inte värt att dö om man inte får se sin begravning.
Grattis förresten*
är man inte säker på sig själv söker man den genom andra?
spank you very much*
Skicka en kommentar