Hallå igen

Hej hej.

Det är fredag, klockan är lite över halv sex, jag har just kommit hem från skolan och äter en smörgås i medan jag tinar lite lax som ska bli kvällens middag. För första gången på väldigt länge så har jag ABSOLUT ingenting inplanerat med någon annan än mig själv i kväll, så kallat quality time med mig själv. Och då tänkte jag, vad fan ska jag göra av all den här tiden då, och började nästan planera hela kvällen bara för att jag skulle hinna njuta så mycket som möjligt av den.
Planeringen stoppades av två anledning.
1) Jag tror inte att det är tänkt att man ska planera sin lugna hemmakväll alltför mycket, jag tror det tar lite udden av allt som en lugn hemmakväll står för.
2) Jag har massvis med saker som måste göras ändå, så det där med att bara slänga upp fötterna på den hypotetiska fotpallen jag inte äger är bara att glömma.

Men en av de saker jag faktiskt tänkte att jag skulle göra är det jag gör just just nu - blogga. Jag minns inte ens senast jag skrev något på den här bloggen. Det är lite tråkigt tycker jag, för för det första så är det faktiskt kul att skriva, och för det andra så är det FANTASTISKT roligt att kunna gå tillbaka i det här som kan liknas med en elektronisk dagbok och se hur tiderna förändras och påminnas om vad man gjorde då och då.
Nu har jag ju knappt skrivit någonting alls sedan jag började plugga bildjournalistik i höstas, och jag har inte fört irl-dagbok heller, så det här första året i Sundsvall med största sannolikhet vara ett svart hål av glömska om en sisådär 25-30 år.
Nu kanske det inte är enbart bra att den här bloggen tillåts leva kvar EGENTLIGEN. Det finns mycket material långt långt långt bak i arkiven som jag inte riktigt kan stå för längre, men jag skyller det på vem jag var och i vilken situation jag var då - en gymnasial, hormonstinn tonåring som försökte förstå sig på världen. Sånt är livet. Men bland all den där sörjan av emotionellt dravvel så finns det faktiskt en del guldkorn. Jag var både dummare och klokare då än nu.

Det kanske är dags för mig att ta ett steg tillbaka till den här bloggen. Det senaste året har det varit så extremt mycket som bankats in i mitt huvud, om foto och journalistik främst. Fotobloggen har florerat och jag har, om jag så ödmjukt får säga det själv, blivit jävligt mycket vassare på att fotografera. Det har varit väldigt mycket av nya saker, utmanande saker, ROLIGA saker och jobbiga saker senaste året, och jag känner att jag till slut har börjat greppa vad det är som det hela handlar om. För ett år sen var jag bara en kille med en kamera som hade en fotoblogg och tyckte det var kul att ta bilder. Jag kan säga ärligt nu att jag hade inte en susning om vad jag gav mig in på när jag började plugga bildjournalistik, jag hade ju inte varit insatt i varken journalistik eller fotografi förut, förutom mitt eget då.
Men fotobloggandet har tappat lite av sin charm för mig. Bilder är bland det bästa jag vet och jag älskar att visa  människor och händelser i bild, men på något sätt känns det som att jag tappat min egen röst lite. Att visa är inte samma sak som att säga. Det här sagt så ska du som läser veta att jag inte försöker lägga någon värdering i om en fotografs uppgift är mindre viktig än en skrivande reporters och ge mig in i någon sån debatt, jag pratar bara om mitt eget bloggande här. Jag ska jobba lite mer med båda i framtiden, jag tror det kommer vara roligare på alla sätt och vis.

Nu ska jag återgå till matlagningen och kvällen, det får räcka för den här gången. Peace.