Just efter att informationen om vad årets arbetsuppgifter för antagningen till Bildjournalistikprogrammet skickats ut drog jag på en tågluff genom Europa. Jag printade ut Arbetsprov 2011.pdf och tog med mig det papperet på resan. Något att reflektera över under nattens långa timmar på ett tåg någonstans på kontinenten. Vad är egentligen ett smutsigt jobb? En ordagrann tolkning skulle kunna bli till en städare. Att ständigt ta hand om smuts och oreda som andra lämnar efter sig. En aning mer abstrakt och samhällskritisk tolkning skulle kanske sluta med en av de anonyma kostymnissarna på banker som spekulerar med våra pengar, orsakar finansiella kriser men ändå tar ut stora bonusar och avgångsvederlag.
Mitt svar på frågan uppenbarade sig två veckor in på resan, efter att ha besökt ett flertal stränder.
Strandförsäljarna.
Det spelar ingen roll om man besöker en strand i Barcelona, Nice, Cannes, Rimini eller så långt borta som stränderna i Thailand. En gemensam nämnare för alla de stränderna är att det finns alltid försäljare. Har du varit på en större strand så vet du vad det handlar om. Solglasögon. Massage. Sjalar. Halsband. Tatueringar. Drycker till överpris. Själva arbetet är inte fysiskt smutsigt. Men istället har säljarna en väldigt låg status. Folk blir störda och ofta irriterade. Det är väldigt få som faktiskt köper någonting (särskilt i maj, då stränderna låg i stort sett tomma i väntan på turister), och jag hade svårt att tänka mig att det var ett yrke de fantiserade om då de flyttade till det landet. För så är det alltid, det är invandrare som gör det. Ofta afrikaner, men även mycket asiater.
Jag tillbringar några dagar på stranden i Rimini med att bara studera dem, se hur de jobbar. Då det är så tomt på stranden som det är den här dagen ser man dem komma på flera hundra meters avstånd. Oftast själva, bärande på en väska och fullt påklädda. Tillsynes oemottagliga för värmen.
En dag tar jag med mig kameran, och börjar patrullera stranden precis som dem. Det första jag slogs av var hur jobbigt det måste vara att jobba på det sättet under maj månad. Eftersom det var så få besökare på stränderna var det ganska stora avstånd mellan de potentiella kunderna. Det blir många kilometer per dag. På förmiddagen var solen framme, och då var det även lite mer folk och försäljarna såg mer motiverade ut. Stort leende på läpparna då de kom med sina inledningsfraser. Vänder sig direkt till ”the beautiful lady” och frågar om hon inte vill ha sig ett nytt halsband. Senare på eftermiddagen gick solen i moln och det blåste upp litegrann. Besökarantalet mattades ut, och så gjorde även försäljarna.
Jag försökte ta kontakt med alla försäljare jag stötte på. Jag presenterade mig som en journalistik student, i hopp om att kunna få ställa några frågor. Det var i alla fall vad jag försökte. Väldigt få pratar engelska. Jag pratar med kineser, thailändare, folk från Senegal, Marakesh och Indien. Bland annat. Jag kan lite kinesiska, och franskan sedan högstadiet finns någonstans i bakhuvudet också, så med en blandning av alla möjliga språk så lyckas jag ändå göra mig förstådd vad jag är ute efter.
Väldigt få är intresserade av att svara på frågor, än mindre vara med på kort. En kille som säljer tatueringar ställer upp på kort, men jag däremot vill han inte prata med mig alls. Till slut träffar jag på två män från Senegal som inte har något emot att jag slår mig ner med dom på deras rökpaus. Dom säljer solglasögon, och vill strängt inte vara med någon bild. Men glasögonen visar de gärna upp. Jag får veta att de flyttade från Senegal på grund av ett hårt väderförhållande. Det gör det svårt att odla, och folk blir utan mat och arbete. De har kommit till Italien och lärt sig italienska, men de har inte lyckats kvalificera sig för något riktigt jobb. Särskilt nu under den här recessionen som varit. Det har inte gjort det lättare. De är sina egna chefer, och svarar inte under någon. Några gånger i veckan brukar de besöka souvenirbutikerna inne i staden och köpa på sig varor som sedan krängs vidare på stranden. Man köper alltså exakt samma saker som finns i riktiga legitima affärer, bara ett stenkast från stranden. Och för mer pengar än vad det kostar där. Jag vet inte om jag missförstår honom senare då jag frågar hur mycket han tjänar per dag. På det svarar han ”Five. Five euro”. Andra säljare jag pratat med har svarat allt mellan 5 – 50 euro. Som med andra försäljningsyrken med provisionsbaserad lön finns det verkligen bättre och sämre dagar, med andra ord.
Stundtals väldig låg lön. Ingen säkerhet, jobbar du inte får du ingenting. I ett främmande land. Slitsamt. Folk finner dig irriterande. Olagligt. Låg status. En sista utväg.
Ett smutsigt jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar