Ett sånt där åh-vad-dom-är-bra-inlägg

Med tanke på graden av Coldplaynörderi jag legat på är det lite av en ögonbrynshöjare att jag inte hört talas om Christmas Lights tills för en vecka sedan. Från att ha varit någon som hängde på Coldplayforum nästan dagligen så har jag nu övergått till att bara vara en av alla dessa fans som bara går och väntar på nästa platta. Det kanske är en sundare nivå, vad vet jag, men det var i alla fall riktigt, riktigt roligt att få höra lite nytt material. Tyckte inte den var särskilt speciell från början, men den växer som, och blir bara bättre och bättre.

Jag tycker däremot att dom kunde ha lagt mer krut på den här låten istället, den hade verkligen kunnat bli något sjukt bra.

Och nej, det är inte lönt att korsa fingrarna och hoppas att Wedding Bells hamnar på den kommande skivan. Om man kan lita på att bandet håller vad dom lovar så kommer inga låtar man någonsin hört förut att vara med där. Lite trist att veta att det inte kommer någon albumversion av Spanish rain, Death will never conquer och nu Wedding bells, men det ska ska nog bli något bra ändå.

Haha och justja, när jag ändå är inne på ämnet så har jag ju faktiskt en lagom spännande historia att berätta. När jag och Anton var i England för några veckor sedan så var vi ju lagom oväntat i London några dagar. Lite mer oväntat däremot var att bland all vardagssightseeing som Buckingham Palace, National Gallery, St Paul's Cathedral osv så klämde vi även in ett besök till Coldplays studio.

Det var en ganska lång tunnelbaneresa som även krävde ett tågbyte och slutligen några minuters promenerande, men bara att stå utanför huset där jag vet att killarna skapar magi var som att vara på helig mark.

Oh tell me now where was my fault

Ännu ett blogginlägg tidigt på morgonen. Den här gången inte för att jag inte kan sova eller blödning eller något annat otyg.
Idag är första dagen på det nya jobbet. Efter 3 månader i Umeå har jag till slut fått tag på ett riktigt jobb (mina chefer på telefonförsäljningen skulle dock påstå att det också är ett riktigt jobb, men jag är tveksam). Synd bara att det dröjde så pass länge som det gjorde, jag har sakta men säkert gjort av med nästan alla pengar jag knegade ihop på Xzakt i våras. Fast, från en mer optimistisk synvinkel så var det väl tur att jag fick jobbet nu, INNAN alla pengar är slut. Det kommer dock bli några väldigt sparsamma månader här framöver tills lönerna börjar rulla in igen.

Det får nog duga för idag, klockan tickar och jag måste hoppa iväg till bussen. Wish me luck!

These feelings won't go away

Klockan är 05.12. Utomhus råder en regelrätt snöstorm, inomhus sitter jag och nojjar om benet.

Jag vaknade för, jag vet inte, 25 minuter sedan? Låg lite sådär oskönt och vände mig några gånger innan jag bestämde mig för att gå på toa istället. När jag lyfter undan täcket ser jag att det blödit (blött? Jag måste fråga Erik vad som är den korrekta böjning av verbet 'blöda' senare) igenom på högra sidan av knäet, genom kompressorn och stödstrumpan. Det har även lämnat en liten liten fläck på insidan av täcket och en ännu mindre på lakanet.

Att det rinner ut lite blod ur ett ställe på kroppen som nyligen skurits upp är ju inte särskilt ovanligt, men samtidigt tycker jag bättre om blodet när det håller sig inne i kroppen. Kort sagt känner jag mig lite obekväm med det hela.

Då jag ställer mig upp för att ta den lilla kryckstötta promenaden till toaletten ser jag att det blödit/blött igenom på vänstra sidan också. Obehaget tilltar, och stegen jag tar på min promenad är väldigt försiktiga.

Då jag väl återvänt till sängen igen har jag svårt att komma till ro igen. Kanske har jag varit vaken lite för länge, varit lite för aktiv. Kanske har jag skrämt upp mig själv för mycket, men med vad? Att stygnen hoppat ur? Det borde jag ha känt. Nej, istället försöker jag se något lustigt eller ironiskt i det hela, för alla vet ju hur skönt det är att skratta bort något. Och då inser jag det.

Jag har just haft mens för första gången.

Det var inte oväntat, men ändå blev jag lite hispig. Jag var osäker om det verkligen skulle komma såhär mycket blod, och hur mycket är normalt egentligen? Och nu måste jag ju byta lakan och allting senare, gud så jobbigt.

Varsågod att skratta åt mig, för det gör jag också. Nu är klockan 05.29 och jag känner mig faktiskt bra mycket bättre till mods än för 17 minuter sedan, så nu ska jag försöka somna om igen. God natt.

Scott, if your life had a face I'd punch it

Jag hade tänkt beklaga mig litegrann över mitt ben och hur ont det tar att göra mina styrkeövningar. Men, så tänkte jag att vad har jag att gnälla över egentligen. Get it together man, det här är bara andra dagen efter operationen. Kom tillbaka när det på riktigt hänt något jobbigt.

Mes.

Jag kan istället avslöja hur barnsligt förtjust jag är i filmen Scott Pilgrim vs the world. Jag började se den en 4e gång idag, men avbröt mig då jag kom på att jag ska se den med syrran innan jag drar tillbaka till Umeå, och två gånger på två dagar kändes lite väl mycket, även för mig. Men Michael Cera. En sån man. Skulle jag någon gång ha en boy-crush så skulle det väl vara med han.

Jag hoppas hon går hem ikväll och har riktigt tråkigt. Inser att det är mycket roligare här hos oss, med mig.

Även om det är lite väl elakt att tänka så.

lolz

Jag och en nära kompis hade ett av våra djupare samtal ikväll, då vi satt i bilen på väg hem från stan. Det är inget ovanligt att det är just i bilen som det hela skulle utspela sig; under de senaste två åren sedan jag fick körkortet har det blivit lite av en återkommande ritual att ungefär en gång var tredje månad bara sitta i bilen och prata. Inte bara prata om skola, jobb, vänner eller andra cafésamtalsämnen som så oftast dyker upp. Utan det här är för att på riktigt ventilera tankar, förhoppningar, farhågor och känslor för kärlek, livet, vad som varit, vad som kommer. Vilka vi är och vilka vi blir.

En gång härom året så hade vi varit vid klipperna i skelleftehamn, men efter att ha suttit där i någon timme och blivit allt mer frusna och fått i oss alldeles tillräckligt många cigaretter så var det till slut dags att bege sig hemåt. Bilturen hem därifrån som i vanliga fall brukar ta knappt tre minuter blev då istället minst 25. Jag lät bilen gå av sig själv på ettans växel, rullade runt skelleftehamn i 4 km/h och tog omvägar för att dra ut på det så länge som möjligt. Det låter löjligt, det är ju bara prat, prata kan man ju göra när som helst. Vad du har att säga nu kan du även säga imorgon. Men det stämmer inte. Den där känslan av total ärlighet är något som inte bara uppstår på befallning. Det är aldrig något vi planerat att göra, det är oftast så att vi bara fastnar kvar då alla andra egentligen börjar gå hem, och helt plötsligt sitter man fortfarande där, 2 timmar senare då det plötsligt uppstår någon tystnad då båda för en kort stund låter allting sjunka in, och inser att man bara vill säga något mer för att låta det vara ett tag till.

Hade jag varit med i en amerikansk collegefilm så är det ungefär här jag skulle bli nedslagen av de coola killarna, för det här låter sjukt gay. Det gör det. Men det här det verkliga livet. Det är saker man inte kan ta upp i vanliga samtal då alla vännerna sitter och pratar utan att egentligen lyssna på varandra. Som att man inser att man flera månader senare fortfarande inte är över den där tjejen, att man fallit för hon på jobbet som redan är i ett stabilt förhållande, gångerna man slog numret men aldrig ringde.

Och det bästa är, oavsett hur tråkiga eller roliga ämnen man än tar upp, så känner man sig alltid bättre till mods efteråt.

You can't be to careful anymore

Godafton. Har du haft en trevlig söndag? Härligt(jag utgår från att du sagt "ja"), jag med.
Helgen har tillbringats hemma i skellefteå for a little r&r. Livet med att bo i en egen bostad är, ja, underbart. Men ack, så skönt det är att på riktigt komma hem ibland och träffa familjen, ruffsa småkusinerna i håret, ha mat som automatiskt(tack mamma och pappa) står på bordet, en diskmaskin och sova i det riktiga rummet. Wunderbar.

Har hunnit träffa alla sköna lirare som är kvar i skelleftehamn, spelat landhockey med några randomungar, kört en del bil, fira pappa som fyllt år, sett bio med syrran och kusinerna och planerat lite med Anton inför våran kommande Englandsresa. Jag är osäker om jag nämnt det, men en av sakerna som kommer gå av stapeln i England är att se Paramore!!! Det faktum att Paramore klättrat om Coldplay på mest lyssnade de senaste 3 månaderna kanske säger en hel del om hur pass mycket jag lyssnat på dem och hur pass taggad jag egentligen är. Kommer kortfattat bli en helt sjukt episk resa det där.

Imorgon väntar en helvetes massa bussåkning och en alldeles för tidig uppstigning. Ska besöka sundsvall och Mittuniversitetet för att inspektera deras bildjournalistikutbildning. Lite segt kanske med 10 timmar buss totalt, men nu är ju jag en såndär människa som gillar att åka buss. Lägg då till att jag håller på att läsa igenom Jenna Jamesons självbiografi så kan du förstå att det kommer en bli en väldigt behaglig dag egentligen. Peace out, shitface.

Onsdag

Telefonförsäljning är som en väldigt bisarr konstform. En sån där subgenre som man måste vara halvt insatt i för att på riktigt uppskatta skönheten i det hela.

Idag var jag bra. Jag var jävligt bra. Jag gjorde som allting rätt; jag hade leendet, tonfallet, röstläget, tempot, betoningarna, jag kontrade motargument och smashade in dödliga avslut. A piece of art. Jag lyckades till och med sälja till en kvinna som öppnade samtalet med "nej tack, jag är inte intresserad". Jag lyckades till och med, som Henrik sa, komma upp i en normal lön idag.

Helt sanningsenligt så var jag inte övermänsklig. Jag låg på den nivån vi förväntas hålla, lite över den till och med. Men efter att i flera veckors tid fått personlig säljträning av coacherna men trots det fortfarande sålt sämre än en glasskiosk på julafton så tycker jag att jag förtjänar att få känna mig bra, riktigt bra. I alla fall en dag.

Spank the moneymaker

Äntligen har det hänt något som kan ses som ett steg bort från telefonförsäljning. Ungefär. Jag har kallats till en arbetsintervju nu imorgon. Det är åt ett bemanningsföretag här i Umeå och jobbet som ska tillsättas är kundtjänst för något telecomföretag. Och det kommer fortfarande bedrivas viss försäljning då, men det som känns så sjukt mycket bättre med det här är att isåfall så sker försäljningen på inkommande samtal till kunder som faktiskt vill ha hjälp med något. Fortfarande inom telefonbranschen, på gott och ont, men ett jobb är ett jobb. Känns bra bara att få något med fast lön, to be honest. Om jag nu får det.

Men det där med arbetsintervjuer är alltid nervöst.

Och då särskilt den här. Jag har fått mail från företaget med uppgifter som ska vara klara innan intervjun. Jag ska ta med mig valfritt föremål som representerar mig och vara beredd att motivera varför jag tog det, jag ska ha fyllt i ett papper med uppgifter om mig själv och varför jag vill jobba där, och sist men inte minst så ska jag ha läst igenom information om företagets värderingar och välja en av dom som ska representera mig. Intervjun beräknas ta 2 timmar. Ffffffffffffuuuuuuuuuuuu.

Det som känns som det självklara valet för vad jag ska ta med mig känns ändå som kameran. Men vet inte riktigt vilken positiv egenskap det framhäver hos mig. Typ att jag gillar att kolla på folk och fina moln? Pyttsan.

Aja, inget att oroa sig över, det är ju ändå inte förrän imorgon eftermiddag jag ska vara där hehe.

I'm thinking of what Sarah said

Jag tänker någon gång då och då att jag borde skriva här mer. Och då på riktigt skriva, något som förhoppningsvis skulle vara intressant och/eller underhållande. För just nu känns det mest som att jag använder bloggen som en lite mer fördjupande statusuppdatering från facebook. "Nu har jag flyttat till Umeå", "nu orkar jag inte med jobbet längre".

Wuäh.

Vem fan bryr sig.

Men, problemet är att jag vill för mycket. Jag vill att det jag skriver ska vara något klatschigt och fint, utan att bli pretentiöst eller märkvärdigt. Jantelagen kontrar min vilja av att faktiskt skriva något som sticker ut från den annars så (tråkigt nog) monotona bloggdjungeln, och resultatet är att jag får en mild form av prestationsångest.

Lite konstigt kan tyckas, då jag själv inte har en susning av hur många som fortfarande läser den här bloggen( det är ganska roligt, jag gillar att inbilla mig att ingen gör det). Skulle kunna vara en, skulle kunna vara 1000. Mest troligen är det närmare det förstnämnda, och just därför borde det inte vara en så stor grej att skriva egentligen.

Äh. Det var allt för nu.

------

Angående förra inlägget; jag lugnade ner mig lite och insåg att jag kan inte säga upp mig från det här jobbet så länge jag inte har något annat. Så jag knatar på ett tag till och försöker tjäna så mycket som möjligt.

Men det är svårt. Jäkla skitjobb.

Något långt mer positivt är att jag och Anton Svärd har bokat en massa biljetter av olika slag. Det är flygbiljetter, tågbiljetter, hostel- och hotellboende och konsertbiljetter. Målet är England i november. På att-göra-listan står ett besök i Surrey, ett i London, en Premier Leaguematch och en Paramorekonsert. Det spelar ingen roll att november är den regnigaste månaden i London, det här kommer bli så sjukt awesome att jag inte bryr mig om jag så ska sova i plaskblöta kläder hela veckan lång.

Sen måste jag ju bara säga att jag är ganska nöjd med att alla resor, boende i 7 dagar och paramorebiljetterna gick på 3500 kr var. Helt OK enligt mig.

re:boot

Det här har varit en dag av uppvaknande för mig. Alla har vi våra dagar då vaknar tidigt för man ska till jobbet och man känner att man egentligen hatar sitt jobb. Oftast bara för att man stiger upp så tidigt. I morse insåg jag att jag på riktigt inte trivs med att jobba som telefonförsäljare. Jag for på jobbet, satt där i en kvart och ringde samtal innan jag insåg att: det här håller inte.

Jag vill inte ringa och störa folk och göra dom arga och försöka få dom att köpa saker dom annars aldrig skulle komma på tanken att köpa. Vem fan vill beställa ett gäng porslinstallrikar över telefon, och sedan få dem hemskickade en tallrik per månad? Eller bantningspiller, eller omega3, eller vitapro (även om alla egentligen borde äta omega3 för att det är jävligt bra, men folk blir fortfarande inte själaglada då dom inser att det är en säljare som ringer).

Så, jag kommer säga upp mig nu i veckan. Och nu jävlar ska jag inte bara sitta hemma och spela wow istället, utan jag ska ut och leta skiten ur alla jobb här. Jag har uppdaterat mitt cv, enligt tipsen jag fick från jobcoachen på Manpower, jag håller platsbanken under noga övervakning, jag har skickat iväg jobbansökan till äldreomsorgen och jag har beställt ett gäng bilder i 15x20 cm storlek som kan visas upp för tidningar och fotostudios.

Första punkten på morgondagens schema: arbetsförmedlingen.

Och jag är på riktigt peppad över att gå dit.

VAL 2010

Det här riksdagsvalet som var slutade ju så snöpligt. En alliansregering hade jag börjat räkna med, även om det inte var det jag själv hade valt, men blev förvånad över hur stort stöd SD egentligen har. Blev ännu mer förvånad över Lars Ohly och att han helt och hållet vägrade befinna sig ens i samma rum som Åkesson senare. Och att det är så pass många på facebook som går med i "jag skulle inte heller sitta i samma rum som Jimmie Åkesson"- gruppen, jag blir som nervös över hur folk tänker egentligen.

SD har kommit så pass långt som dom gjort genom att dom hela tiden var ett underdogparti. Dom har om och om igen censurerats, hållits borta från skolor och inte fått uttycka sig i media. Självklart får dom inte gå ut med kränkande åsikter, men alla har rätt att säga sitt ändå, hur korkade åsikter det än må vara.

Nu, är viktigare än någonsin att vi på riktigt låter dom tala, och att vi för diskussioner med dom och maler ner deras åsikter med riktiga övertygande argument, och inte vägra prata med dem av ren princip. Det var oproffsigt av Ohly som politiker, och framför allt oklokt.

För det är så att vi får skylla oss själva att SD har kunnat bli så stora. Vi kan inte hålla på att säga att det är "dom i Skåne och Blekinge som röstat in dom" eller saker som "det är främst lågutbildade låginkomsttagare som röstar på SD", dom har fått röster från hela Sverige, ansvaret är vårat. Vi som människor i det här landet har röstat in dom. Och dom har kommit till av en anledning, för dom har faktiskt rätt där de säger att vi har en misslyckad integrering i Sverige, det finns ett stort utanförskap för invandrare i det här landet. Vissa lär sig svenska och har jobb och hela fadderullan, och vissa är den typiska stereotypen för en invadrare och sitter i sin förort och lever på bidrag och behöver inte lära sig språket då alla omkring dom pratar samma språk. Något behöver förändras för hur det här ska skötas, och förhoppningsvis kan nu det här vara en öppning för debatt om hur det ska lösas.

Det är förmodligen det enda bra det här valet har medfört sig.

I've been through desert on a horse with no name, it felt good to be out of the rain

Livet rullar på. Jag, Ola och Frida har snart bott i Umeå i en månad. Dom lyssnar stundtals på riktigt dålig musik (främst Frida), men det är okej det med.

Jag har till slut fått träffa några riktiga knäspecialister, och en operation är planerad någon gång i november. Jag har redan börjat bygga ett speciellt styrkeprogram för benen för att jag inte ska tappa allt för mycket muskler efter operationen, men det är bara kul. Körde benen så hårt häromdagen på gymmet att jag bokstavligt talat föll i golvet.

Jag jobbar som telefonförsäljare och gjorde mitt första genombrott idag som försäljare. Säljer fortfarande skräpdåligt, men jag är på rätt väg.

Ska styra upp att fota mer. Börjar bli alltmer seriös på att söka in på Mittuniversitet nästa år, och ska man komma in på arbetsprover så måste man tamefan prestera.

Och en ny och riktigt fin playlist har jag gjort också. Namnet bara blev.

AKIRA

22 augusti

När vi satt vid elden igår och spelade gitarr och Jacke bad mig spela Strawberry Swing och vi båda sjöng, fast vi knappt kan texten, och han slöt ögonen efteråt och sa att den var så jävla mäktig live och jag bara nickade och höll med, då, var allting så jävla bra.

1 år sedan.

STOP TELEPHONING ME

Så där såg det tydligen ut

Och så där blev det tydligen

Flytt till Umeå imorn, ses inte på olles på ett tag.

Tänker högt och skriker tyst

Kanske är det för att jag håller på att läsa ännu en bok av John Irving, eller att jag slutade jobba som slav åt Comhem för exakt en vecka sedan, eller att jag var på festival i helgen och såg KENT, eller att jag och mina vapendragare Frida & Ola var till Umeå idag och inspekterade våran VÄLDIGT SNART blivande lägenhet lite närmare i sömmarna, eller något helt annat, men någonting i min livsvilja har kommit krypande tillbaka. Jag har börjat drömma igen, fått upp lite planer för livet. Planer av det slaget att jag inte riktigt vet om jag kommer genomföra det, men som jag med all säkerhet vet kommer vara drömmar genom hela livet. Jag pratar om att flytta till Paris, lära sig franska, bo i en liten takvåning med knarrigt golv och ett fönster som alltid står lätt på glänt, spela gitarr, lyssna på regnet om natten, röka, skriva en bok. Alla sånna där artsy-fartsygrejer som får en att tro att man lever i en tid då konst fortfarande spelar någon roll.

Det där med att vara författare har väl alltid varit något av ett drömyrke för mig, har ju läst eller fått böcker lästa för mig sedan jag knappt kunde gå, det är bara naturligt. Problemet är väl att jag aldrig skrivit något utanför skolväggarna.

Det ska ändras på.

It's all I hear somehow

Nu är det en sån där dag igen, jag kan helt enkelt inte sätta ord på vad jag vill säga egentligen. Har som för mycket som vill ut, skulle jag börja lätta på lasten så skulle allt annat bara följa med. Och sen skulle skeppet sjunka av överbelastning.

Jag tyckte i alla fall det var rätt åt DIG, jag skulle inte för allt i världen vilja prata med DIG, jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt vad som hände med DIG och MIG, jag skulle vilja tillbringa mycket mer tid med DIG än vad jag gör nu, jag tycker att DU är bland de skönare människorna jag träffat i år, jag förstår inte vad DU vill mig egentligen, jag är orolig vad det kommer bli av DITT liv, för att inte nämna MITT liv.

Utan att bli för personlig.

Someone else's life

Haha spårar ur med bloggstatistiken, har uppdaterat alla mina sociala medier nu ikväll. Men ville bara säga att jag fascineras lite av personer som ringer in på kundtjänst/support. Plötsligt kan man säga precis vad som helst verkar det som. Jag menar, typ ingen skulle ju gå in till en ICA affär och verbalt misshandla personen i kassan för att priserna på skinka ökat med 10kr/kilot. Men när man ringer in på kundtjänst är det som ändå accepterat att skälla ut telefonisten, kalla den för idiot och be den dra åt helvete, för något som personen inte rår för och ännu mindre kan ändra.

Let me go boys, let me go

Jag och Ola såg Youth In Revolt ikväll, HUUUR BRA SOM HELST!!! Jag minns fan inte senast jag skrattade så mycket till en film, samtidigt som den stundtals var så brutalt vacker och bra filmad att det helt enkelt inte gick ihop i huvudet på mig. Michael Cera är ju bara hur grym som helst, hahah åh, jag sitter och skrattar för mig själv bara då jag tänker på saker från filmen. Se den.

Knark

The only people for me are the mad ones,
the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved,
desirous of everything at the same time,
the ones who never yawn or say a commonplace thing,
but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles
exploding like spiders across the stars
and in the middle you see the blue centerlight pop
and everybody goes "Awww!"



Taget från headern till en av mina absoluta favoritbloggar, som i sin tur är taget från någon bok jag glömt namnet på och än mindre läst. Måste helt enkelt läsa den, jag måste.

Har haft en helt okej helg. Mer än så. Två dagars fest i Umeå med Frida, Ola, Blebb och gänget. Det kanske absolut roligaste av allt var då Lången låg och tokskrattade klockan halv 4 på natten till söndagen för något helt konstigt natthumorskämt som egentligen var skamlöst dåligt.
Skrev även på för lägenheten och fick en nyckel, så egentligen så är vi andrahandsägare av en lägenhet från och med onsdag nu i veckan, helt sjukt. Ska bara jobba bort den här sommaren så kan vi flytta dit.

Träffade Fyrdahl idag, hängde ett tag på stan. Alltid sjukt roligt, då jag träffar han så sällan. Får alltid höra något nytt om något band jag egentligen aldrig hört talas om, eller så drar han någon semi-awesome historia om något helt konstigt som hänt på olika fotojobb. Nu kanske det låter som att han är värsta sagoberättaren om alla hans äventyr; det kan jag säga att han inte är. Men jag gillar verkligen att lyssna på det folk har att berätta om saker dom varit med. Så länge det är om något roligt alltså.
Över lag så berättar vi för lite nu för tiden. Äkta historier, med berättarröst och inlevelse. Nä, bättre var det förr.

Har insett att jag vill alldeles för mycket. Finns ingen chans att jag ska kunna bli nöjd med någonting som jag gör när jag vill bli bäst på allt och göra allt hela tiden. T ex, så skulle jag varje dag vilja: fota, spela gitarr, läsa, hänga med kompisar, äta en väldigt god macka, träna, åka longboard, sova riktigt länge på morgonen och stanna uppe sent och lyssna på musik, lära mig något nytt, se en dokumentär på National Geographic, läsa en massa serier, hänga med på alla bloggar jag skjuter upp att läsa, och helt enkelt vara världens gladaste och softaste människa.
Slutar ofta med att jag är uppe länge, vaknar tidigt, jobbar, träffar någon soft människa någon timme, skippar att träna, skippar att se en dokumentär, skippar att läsa. Finns inte oändligt med tid, tyvärr. Borde skaffa mig en såndär tidsvändare som Hermione har.

!!!!!!!!!

SJUKT AWESOME
jag har blivit antagen (eller till och med inbjuden) att få vara med i den stora fotobloggen Reflex. Tror jag blir den 21a personen som ansluter till bloggen. Dom andra personerna som är med är alla sjukt imponerande fotografer, och kombinerat med att den har drygt 250 följare på bloggkoll känner jag vissa prestationskrav... MEN FY SÅ ROLIGT, GRATTIS TILL MIG


Andra lite roliga saker just nu jag
-lirade Monopol med Joar, Ola, Svärd och Markus, in på småtimmarna inatt
-är förälskad i playlisten "skatteåterbäring"
-ringde nyss in till Com Hems kundtjänst och låtsades vara en ny kund, bara för att höra hur vi är
-ska till Brännbollsyran i Umeå i helgen

http://www.reflexfoto.se http://reflexfoto.se http://reflexfoto.se
Lägg till på bloggkoll nu!

Nu är det på gång

Hillary Clinton uttalade sig nyligen om Nordkorea.
"...Nordkorea måste veta att provokationer kommer få konsekvenser".

Snart brakar det nog lös.

rubrikrubrikrubrik

Jag har utbildning på bredbandssupport i veckan. Leta ip-adresser, öppna portar i routrar, felsöka modem och annat helvete. Jag som inte ens kan koppla in min egen dator då jag lanar.

Säger som Markus gjorde under utbildningens första dag:
"Jag skulle då inte vilja få hjälp av mig på måndag"

(måndag är då första dagen som vi ska sitta och ta samtal själv och det faktiskt förväntas att vi ska kunna hjälpa till med något)

Annars då? Nja, mest jobb faktiskt. Eftersom jag har utbildning måndag-fredag och jobbar söndag så tänkte jag att jag kunde gå all in, så ska jobba extra torsdag kväll och lördag. 8 dagar i sträck, här kommer jag.

Hängde med Ola och Frida ikväll, lekte typ. Känns så himla rätt att det är just dom två filurerna jag ska bo med i höst. Skiter typ i sommaren, det är augusti som är nöten 2010!

I don't think I'm gonna go to L.A. anymore

Satt just och funderade över underhållningsvärdet i den här bloggen.
Kom fram till att det finns inte.
Hehe, och egentligen bryr jag mig inte. Nu för tiden skriver jag bara här mest för jag behöver veta att jag fortfarande kan göra mig hört på något sätt, vare sig jag har något viktigt eller oerhört oviktigt att säga, bryr mig inte riktigt om nivån på det jag skriver. Men det var ju det här med underhållningsvärdet. Jag vill minnas att det hände några gånger att jag hörde från de mest oväntade personer att det brukade läsa min blogg då och då, för att dom tyckte den var underhållande.
....
Synd för er nu då, he he.

A-moll

Oerhört skön dag.
Jag har åkt på nitlotten på schemaläggningslotteriet på jobbet och jobbar nästan enbart delade pass i maj månad. Innebär att jag börjar klockan 8, tar en 4 timmar lång lunchrast vid 12-tiden och börjar sedan jobba igen vid 4-5 någon gång. Ganska skönt egentligen, kan gå på stan på dagen, träffa lite folk på dagstid, OB-tillägg då man jobbar efter 6 och stämningen på jobbet är allmänt skönare kvällstid. Men det känns som att hela dagen försvinner på något sätt, far hemifrån tidigt på morgon och kommer hem sent på kvällen.
Har varit lite extra intensivt nu i veckan också pga jag varit på Balderskolan två dagar och informerat teknikerna om kinaresan dom kan göra. Så idag var första lediga dagen sedan i måndags, och det känns helt seriöst som att jag inte varit hemma alls i veckan. Tog vara på den lediga tiden med att se The Dark Night med syrran, kratta lite gräs och nu på kvällen isolerade jag mig på mitt rum och såg Porco Rosso. Ruskigt behaglig film från Studio Ghibli om en luftpirat-jagande prisjägare som på något sätt förvandlats till gris.

The Avalance

Har haft ett par dagar här då allting på något sätt börjat stämma igen. Alla bitar av universumpusslet har som börjat lägga sig själva, dom där kantbitarna som var så förbaskat svåra att hitta för ett tag sen. När man tar i itu med dom andra bitarna så kommer dom fram av sig själva till slut, och då är dom väldigt lätta att få på plats igen.

Näe, vet som inte vad det är. En känsla jag försökt sätta ord på i mitt huvud i drygt 20 minuter nu. Som en blandning av minnesbilder från då jag var liten, fantasibilder från då jag var liten/yngre och föreställde mig min framtid och en insikt om hur livet ser ut egentligen och hur det förmodligen kommer att se ut i framtiden. Jag hade föreställt mig det bra mer spektakulärt. Läste förmodligen lite för mycket böcker när jag var yngre, och föreställde mig att mitt eget liv skulle bli lika episkt.
Känns som att det skulle kunna vara en känsla av bli besegrad, på något sätt, att inse att "ja, ditt liv kommer nog inte bli mycket mer annorlunda än någon annans". Känns som att man skulle kunna ta det ganska hårt.
Istället känns det typ, skönt? Eller, jag accepterar det i alla fall. Det känns okej. Jag är mer tacksam för böckerna jag läser nu i alla fall, där jag fortfarande kan ta del av livsöden bra mer intressanta än mitt eget.

Medan jag satt och funderade på det här så ville jag lyssna på någon musik som passade sinnesstämningen. Något i stil med The Shins eller Sufjan Stevens (inte för att deras musik är särskilt lik varandra, men för att dom ger mig samma känsla). Men det funkade inte. Var som mer ute efter något jag aldrig hört förut, men något jag ändå visste vad det var. Hittade på en låt som jag spelade på gitarren istället, funkade lika bra, om inte bättre.

Fytusan vad konstig jag känner mig när jag läser det här. Så himla wannabe-djup. Tröstar mig med att jag historiskt sett brukar ha sånna här perioder av onödigt filosoferande och slutsatser om livet som egentligen makes no sense whatsoever med något års mellanrum. Och att tiden som följer den där låtsasdjupa perioden oftast brukar vara hur bra som helst.
Går mot ljusare och mindre konstiga tider alltså.
Gillar livet. Och Sufjan Stevens.

Sufjan Stevens är bättre än de flesta

Imorn och på onsdag ska jag informera Teknik 3or på balder om Nordic Light-stipendiet. Har suttit till och från idag och letat i minnet efter information som är värd att förmedla. Kollat en hel del på bilder också, och läst lite på somehoursahead. Det var ju verkligen hur bra som helst, på sitt eget lilla sätt.

Världens bästa grej annars är att jag, Ola och Frida kanske har hittat lägenhet till hösten! (mycket tack vare Frida, hon är kungen på det där med att hitta lägenheter tydligen) Jag och Frida ska iväg och kika på den nästa vecka, vill bara dit och titta nununununu!

The predatory wasp of the palisades

Hmm, nya rykten angående titeln på Coldplays nästa skiva har börjat cirkulera, och den starkaste kandidaten just nu är The Beehive.
Mysigt.

And it's all in my head, but she's touching his chest now

Motivationen saknas liksom.
I det mesta. Tycker det är asnice att spela gitarr, till exempel, och jag har börjat komma på egna melodier och komp som är helsköna, men tar mig inte tiden att göra det till en riktig låt. Till vilken nytta skulle det vara? Samma sak med fotografin, jag har masssor med bilder som ingen sett som är riktigt bra. Men vad ger det egentligen att redigera dom så att dom blir sådär awesome som dom skulle kunna vara, det enda som händer är att dom får sina 5 minuter i rampljuset på bloggen eller Flickr innan nästa bild kommer.
Det är ju roligt att fota, det är riktigt jäkla roligt. Men jag börjar behöva en anledning till att göra det, orkar inte sitta på 20 GB bilder som egentligen inte används till något. Borde typ börja sälja utskrifter och rama in och sånna grejer, om nu någon skulle vara intresserad av att köpa.
Skulle kunna göra det och ta betalt så att det blir +/- 0 kr, bara jag vet att bilden kommer till användning för något.

Och identitetskrisen som jag går igenom, eller vad man ska kalla det. Längesedan var det då mitt självförtroende var så här lågt. Vet inte vad det är, det har bara stadigt sjunkit sedan jag kom hem från Kina. Typ känslan av att där var jag någon, där var jag speciell. Folk vände sig och stirrade efter mig då dom såg mig på gatan. Här är jag bara ett annat ansikte på ett ödsligt torg med en ful fontän. Har som gått från känslan av att jag var ensam mot världen och kunde tackla varje hinder, till att mest bara tvivla på vad jag egentligen är bra på över huvudtaget.
Vore bra också om jag kunde stänga av hjärnan då och då, bara go with the flow istället för att känna mig såhär halvt frånvaranda som jag gör mest hela tiden nu.

Plus att jag hade årets tyngsta bakfylla i morse.

Nä, men orkar inte klaga.
Har ett jobb nu, sommaren väntar runt hörnet och till hösten väntar flytt till Umeå med Frida och Ola. Det där framtida mini-kollektivet kommer bli så sjukt episkt. Så nu är det bara att spara så mycket pengar som det bara är möjligt så att jag kan betala hyran senare.
Och, jag har hittat min framtida fru, Scarlett Johansson. Hoppas det är okej med henne bara.

Det sjunger i mitt huvud när du ler

Hemma igen efter en kväll på stan med Maria. Efter att hon har varit i Australien/Nya Zeeland/Thailand/Kina i 8 månader såg jag helt plötsligt hennes nummer på displayen på telefonen igår, fattade ingenting. Kunde väl ha förvarnat om att hon skulle komma hem i alla fall. Sjukligt trevligt att träffas och komma ikapp lite om allt som hänt sedan jag senast träffade henne i slute på september. Åt middag med hon och hennes föräldrar och sen drog vi iväg och såg Üni Foreman/Moto Boy på Nordanå. Overall sjukligt mysig kväll, skitkul att ha dig hemma igen, Maria!

Hehe vägen till Nordanå är för övrigt värd att nämnas.
Hade köpt biljetter via ticnet som skulle hämtas ut på ett ATG ombud. Gick från älvsbacka 30 minuter innan spelningen började till ICA torget. Spelavdelningen hade stängt där. Träffade en kille som jag känner sedan högstadiet som var snäll nog att skjutsa oss till OK på söder. Där fanns det inget ATG upptäckte vi då, och for på Coop. På Coop, 20 min innan konserten börjar, knappar vi in bokningsnummer för biljetten och då ber tölpen i kassan om en PIN-kod. Jag har inte ens fått en pin-kod?! Så, får inte ut några biljetter som jag vackert har betalat 200kr för.
Ringer Signe för att kolla om dom typ kan övertala dörrvakten om att släppa in oss, men Anna svarar istället och hon vet ingenting, men får veta att Anton Fahlgren är dörris så jag ska ringa han och kolla om det går. 15 minuter kvar tills konserten börjar, och jag och Maria står utan biljetter utanför Coop. Jag ringer Guffe för att be om Antons telenummer, han svarar inte. Jag ringer Olov och han skickar det. Ringer Anton och förklarar läget, han hänvisar till sin överordnade och jag förklarar för han och han säger att det går bra. Ringer Anton Svärd, får skjuts från Coop till Nordanå och vi hinner sätta oss med 2 minuter till övers innan spelningen börjar. Det går om man vill.


Nu sitter jag i soffan i källaren och lyssnar på Hagnesta Hill och varvar ner. Livet är kanon fast det suger haha. Godnatt.

I've got this sentimental heart that beats

But I don't really mind that it's starting to get to me


I took a shuttle on the shockwave ride where people on the pen pull the trigger for acolade
I took a bullet and I looked inside it, running through my veins an American masquerade


Har startat en ny grej att sjunga lite halvhögt för mig själv då jag går den korta sträckan från busshållplatsen på Hedensbyn tills jag kommer fram till Xzakt. Idag var det Sam's Town som ploppade fram i huvudet. Bra låt att börja dagen med faktiskt.
Och på tal om låtar, jag är ju egentligen inte den som lyssnar särskilt noggrant på texter, men igår kom jag som fram till vad Mr. Brightside handlade om. Hela min tillvaro kändes plötsligt väldigt ironisk.

Let's meet on the corner and act like we're old friends

Den som fått för sig att jobba på Xzakt är a walk in the park är grovt felunderrättad. Tror aldrig jag i hela mitt har försökt trycka in så här mycket information på så kort tid. Rabatter på bredband, skitkonstiga dataprogram, uppsägningstider, försäljartaktiker och en massa jävla skit. Skoltid och körkort inräknat, aldrig att jag har försökt lära mig så här mycket på så kort tid.
Sova nu, jobb 8-16.30 imorn, go go jonte.

Save one

En puss från Sara om dagen gör bra för magen

Save the night time for your weeping

Just hemkommen från en återträff med åtminstonde halva klassen, 9 månader senare.
Jag har hållit mina löften och skickat fyllesms, jag har druckit vin....jag vet inte mer vilka mer löften jag hade. Just nu är Coldplay i alla fall så bra som dom bara kan vara; det rycker i hela kroppen när jag hör dom och jag vill bara tillbak tillbak tillbak till 22 augusti 2009, då hela världen inte spelade den minsta roll, då allt som verkligen betydde något och som hördes och som nästan kändes var det där bandet som skapar magin som sätter spets på min vardag.
Det bästa vore i alla fall om Sara vore här just nu. Inte för att jag har något viktigt jag absolut måste säga till just henne, utan för att min tillvaro är bara bättre då hon är där. Det är väl så det ska vara?

Ska lyssna någon till låt med Chris& The boys nu, musik är ju trots allt som bäst när man är lite i gasen.
Cemeteries of London. Har du inte hört den låten, lyssna på den nu.

Life is for living

Ny fotoblogg
http://gogojonte.blogspot.com

Got my breezer I'm out the door

Härlig kväll igår. Började med att jag och Ludvig drog oss till AIK matchen och avnjöt hur Färjestad krossades. Ola ringde, och plötsligt så insåg vi att Station 8 vore helt okej efter matchen. Hem till Ludde och "förfesta" med öl och tv-spel (bästa sortens förfest faktiskt), och sedan ut på Station. Jag utnämnde mig själv som "Kvällens sunkigaste", hade ju inga som helst planer på en utekväll när jag for på hockeyn, så jag stekte runt i total vardagsklädsel. Gick bra ändå; fiskade lite kontakter om jobb på Norran, träffade lite folk från klassen, träffade folk jag inte träffat på urminnes tider, blev bjuden på en drink för första gången i mitt liv(=DD=D=DD=D) och åkte till slut taxi hem till hamn, där L'o'f var lite övertaggad.

Och på tal om hockey, att se AIK live är något alla borde prova göra. Även om man inte gillar hockey särskilt mycket är det svårt att inte ryckas med i stämningen, hur hårt klacken jobbar, och ljudet av 5800 pesoner som klappar i takt. Stämning.
Ikväll - Umeå Open.

I was crying' when I met you, now I'm tryin' to forget you

Ny fotoblogg - check!
Ska bara fixa lite nytt material så kommer jag publicera den snart.

It's you I hear, so loud and so clear

Tillbaka från en helg i Åre. Sjukt nice att ta igen lite förlorad tid med boysen jag knappt sett de senaste halvåret. Lustigt också att dom är så färgstarka personer allihopa, jag som knappt blir arg, någonsin, kommer på mig själv med att gång på gång bli så irriterad på dom att jag bara ville kasta dom från Åreskutan. Fast 20 minuter senare så är dom det roligaste jag vet igen.
Nu i veckan har jag några dagar planerade, men mycket är öppet, känns skönt. Har typ kanske möjligtvis fixat till mig en plats nästa gång Xzakt nyanställer. Inget garanterat, men hon jag pratade med lät väldigt intresserad. Känns typ skönt, då kan jag vara arbetslös ett tag till. Har ju bara provat på det i drygt 2 veckor än så länge.

Och det känns helt sjukt att jag var i Suzhou med Amanda för exakt en månad sedan. Ett annat liv typ.

Måste fixa en fotoblogg har jag insett. Jag skriver ju typ på den här lite i hemlighet nu känns det som. Fotobloggen behövs för att motivera min kreativitet, jag har tagit en hel del riktigt bra bilder på senaste, men gör inte så mycket åt dom. Jaja, det kommer väl.

I'm gonna steer clear, burn up in your atmosphere

Jag har som tagit paus från det mesta just nu. Har knappt fotat alls sedan jag kom hem, och än mindre redigerat några av alla de bilder som ligger och samlar damm i hårddisken. Jag har typ lagt ner bloggandet. Och allt det känns _skönt_. Motsägelsefullt kanske att blogga om att jag "lagt ner bloggandet", men det är väl det som är grejen. Att jag inte riktigt lagt av med något, har bara tagit en paus.
Livet går bra nu, riktigt bra. På torsdag far jag till Åre över helgen med gräddan av Betéendeklubben och om någon vecka är det Umeå Open och jag börjar bli alltmer taggad på den där Salem.

Nobody ever had a dream around here

Hemma igen och återförenad med blogspot, känns skönt. Jag behöver ett forum, ett rum att andas i, ett brevinkast att viska hemligheter i. Sånna hemligheter som gör att jag nästan spricker, för att jag vill bara skrika dom åt hela världen. Världen som är så annorlunda på den här sidan, så fruktansvärt annorlunda. Men samtidigt precis likadan.
Men det kan jag ju inte. Grejen med hemligheter är väl att vara tyst om dom.

Vet inte riktigt vad jag ska göra åt bloggandet. Tydligen behövs det på något sätt, vetskapen om att någon ser de där orden som man vill berätta men som ingen frågar om. Vad nu det ska ge.