Everything has been said before, nothing left to say anymore

De senaste dagarna har jag riktigt fastnat i Marilyn Mansons självbiografi. Sjukt intressant och fascinerande. Särskilt intressant om hur pass mycket våra liv skiljer sig, jag menar, man väljer ju själv hur ens liv ska bli. Jag skulle också kunna hänge mig åt droger, ockultism, satanism, och allt annat som jag inte gör just nu men som han gör. Men, det är inte jag. Är inte ens intresserad av det livet. Men känslan av att "det här skulle kunna vara mitt liv, om jag vill" är lustig på något sätt. Svårt att beskriva, och jag kommer inte på några bättre ord för det.

I alla fall, tidigt imorn medan de flesta vettiga personer fortfarande ligger i sina sängar och sover så sitter jag i en bil på väg till Hemavan, och kommer vara där under hela påsklovet (i Hemavan alltså, inte bilen). Sjukt blandade känslor att fara dit i år faktiskt. Vi har tillbringat de senaste 7 påskloven i olika stugor i Hemavan, att vara där med familjen och kusinerna är lite som jul. Något man ser fram emot innan man far dit och väl där trivs man av nästan varje sekund. Men när den PEPPEN blandas med att jag inte kommer träffa Sigen förrän tidigast måndag efter lovet blir det konstigt. Känner mig taskig för att jag taggar för att fara dit samtidigt som jag kommer sakna att vara med henne och heååasdajajaa, även det här var svårt att hitta bra ord till.
Jag är nog för trött.
Trevligt lov allihopa i allafall, ser fram emot klassfest veckan efter lovet och alla fräknar som kommer odlas de närmsta dagarna!