Ain't no sunshine when she's gone

Jag har kommit in i en period då jag får en massa flashbacks från då jag var liten. Inte så mycket vad jag gjorde och så, utan mest hur jag såg saker och hur världen kändes.
Nu för en liten stund sen då jag vaknade hörde jag några barn som skrattade (mitt fönster är dåligt isolerat, jag hör inte röster) och skrek för att sedan avskärmas av bildörrar. Den där tiden då man blev betjänad till frukost, påklädd och sedan körd till dagis. Världen var så liten då.

Det hände igårkväll när jag la mej också, det var mörkt ute och de enda ljus jag såg var de som lyste upp gatan nedanför våran. Vinter, tänkte jag då. Vinter från då jag var liten är höga plogkanter, mörka himlar med karlavagnar, och mörka hus som sprider ett gulaktigt sken genom fönster prydda med ljusstakar. Och inne hos oss är det varmt, och lite spännande i luften, och köket luktar lussebullar.

Har du sett filmen Vanilla Sky? Om inte, så handlar den om en man som spelas av Tom Cruise. Hans liv går åt pipan, hans exflickvän försöker köra ihjäl dom båda, men lämnar honom med ett deformerat ansikte medan hon själv dör. Sedan blir allt väldigt luddigt, och det kommer fram till slut att han egentligen ligger nedfryst, det han upplever just nu är bara ett dataprogram. Ingenting han ser är äkta. Men, varför är alla människor där då, undrar han? Inte bara dom han känner, utan randoms. Alla på gatan, på puben, på tv, vad gör dom där? Han får förklarat att dom är där för att han vill det. Dom passar in, han förväntar sig att dom ska finnas där, alltså är dom där. Lite så var världen när jag var liten. Inte datasimulerad, men allt kändes så perfekt. Jag var väldigt naiv och trodde aldrig något ont om något, och under vintern tyckte jag bäst om när gatorna var tomma och husen glödde inifrån. Och det var oftast så.