Nånting måste undgått min blick

Hösten börjar vara här på riktigt. Nu har jag sett norrsken två dagar i rad, och jag älskar det. För ungefär 20 minuter sedan cyklade jag och Elin hem från pluggkvällen hos Marie. Vi stannade upp på cykelvägen mot vårat hus (vårat hus = vi går i samma klass, bor på samma adress OCH på samma våning. Win.) och bara tittade ut mot Norra Berget. Ett klargrönt norrsken drog över berget och ringlade sig inåt landet.

Vi la oss ner på backen där på cykelvägen och bara tittade på stjärnor och norrsken. För Elin som kommer från Skåne var det första gången hon norrsken, så det var ett litet speciellt ögonblick bara därför. Vi slogs dessutom av hur sjukt det egentligen är med fascinationen för natthimlen. Jag menar, jag har levt i snart 22 år, jag har sett stjärnor förut, old news? Fel. Jag tröttnar aldrig. Då man ligger där på marken, släpper allt annat och bara drömmer sig iväg. Det är som att bli örfilad av Evigheten. Pang, säger det bara. Så ligger man där. Fattar allt och ingenting helt plötsligt.

Har du tänkt på att vi nästan aldrig släpper vår blick från marken, mot den svarta rymden ovanför molnen.