Ny blogg!

Nytt år, nya tag. 

Om ungefär tio dagar börjar nya tiden som praktikant på Dagens Nyheter. Känns stort, nervöst och fruktansvärt roligt. Det är jag och Signe Söderlund från min klass som kommer praktisera där ända fram till juni. Igår var vi där och hälsade på och fick en liten rundtur. Alla vi träffade där verkar verkligen hur trevliga som helst, och besöket gjorde bara att jag ser fram mot praktiken ännu mer.

Men det är ju inte bara vi. Alla andra i min klass kommer också vara på praktik. Vi kommer i princip täcka hela landet; från Sydsvenskan i Malmö till Västerbottens-Kuriren i Umeå. Och en tapper själ som håller till i Sydafrika. 

På ett lysande initiativ av Cecilia i min klass så finns det nu en blogg där du kan följa mig och restan av klassen och vad vi gör under dessa kommande fem månader. Än så länge finns det inte så mycket att hitta där, så klart, men ge bloggen och oss någon vecka att komma igång med arbetet bara! Bloggen heter Bakom bilden, och länken hittar du här.

I got this energy beneath my feet

Cha cha bloggen.

Jag såg att jag haft hela 6 besökare, eller sidvisningar, några dagar innan julafton. Med tanke på att jag inte uppdaterat någonting sedan 12 september så blev jag väldigt överraskad. Jag har på sätt och vis glömt bort den här bloggen, så att det faktiskt är någon annan som klickar in sig då och då är imponerande.

Eller "glömt bort den här bloggen" är väl inte helt rätt. Jag har närmast bannlyst mig själv från att skriva här. Nuförtiden så kryper sig endast skrivlusten på när jag känner mig lite nere, melankolisk eller då det är något speciellt jag funderar på. Att skriva av mig är en bra terapi. Få ut vad det är som gnager. Ibland vet man inte ens vad det där gnagande är förrän man börjar skriva. En mening leder till den andra, och helt plötsligt har man beskrivit för sig själv vad det är man går och ältar på. Praktiskt.
Och väldigt länge har jag använt det här forumet för just nu, tömma ur mig på vardagsfilosofiskt dravel. De tidigaste inläggen här, som är ända från början av gymnasietiden, är direkt pinsamma att läsa. Då fanns det ingen hejd på smörjan om man så säg. Men jag vill inte göra det längre. Jag är plågsamt medveten om att jag är en del av generationen som växt upp med internet och är van dela med sig av allt som händer. Skriva om djupt personliga saker som man knappt vågar prata om öga mot öga med sina kompisar. Men med en dataskärm och ett tangentbord som sköld kan man plötsligt öppna upp sig och blotta väldigt personliga detaljer.

Hur gjorde man förut? Inte gick man runt på stan och delade ut egentryckta tidningar där man lämnade ut sig själv och sitt psykiska välmående för andra att läsa varje gång man kände sig tyngd av något. Ett överdrivet exempel, men det är lite så verkligheten ser ut idag. Och jag vill inte fortsätta på det sättet längre. Jag vill ta itu med saker som ältar mig utan att samtidigt berätta om det för alla andra samtidigt som jag försöker komma på det.

Det är ingen ordning på det här, det vet jag. I vartannat inlägg säger jag "jag måste blogga mer!!!!" och i nästa så är det motsatsen. Men det speglar även mig just nu. Känns inte som att det är någon riktig ordning. Ska jobba på det.
På återseende.

the wind in my hair fled through night's air

OBS varning för farligt bra musik
Upphittat

För någon vecka sedan annonserade jag ut på Facebook att jag var i desperat behov av ny musik i mitt liv, och bad folk länka någonting som man bara inte fick missa. Sen skulle jag då ta till mig av tipsen och lyssna på ett nytt album om dagen i en månad.
Jag vet inte riktigt hur det har gått med det. En del dagar har jag lyssnat på två eller tre album. En del dagar ingenting alls. Jag tänker att det jämnar ut sig. Det viktigaste är i alla fall att det gett resultat. Jag har hört massvis med nytt. Väldigt mycket bra, och några saker som inte alls var så bra. Jag har än en gång bekräftat för mig själv att det är bland indiebanden som mitt musikhjärta ligger. Många av mina kompisar lyssnar mycket på hiphop och rap, och jag har envetet gjort mitt bästa för att försöka uppskatta musiken. Men nja, jag får nog erkänna mig besegrad där.

Jag slängde ihop lite av vad jag lyssnat på senaste tiden på playlisten länkad här uppe. De största fynden under den här tiden har varit Beirut och Moby. Två band som jag snuddat vid tidigare, men aldrig hört mer än någon enstaka låt. Beiruts Gulag orchester har spelats faaarligt mycket. Det är som en blandning av Sufjan Stevens och Mumford & Sons, två av mina all time favourites. Mumford som dessutom släppt en ny låt i dagarna, på tiden.
Sent igår kväll upptäckte jag också Miracle Fortress, efter att Henrik slängt in en av deras låtar på en spellista han gjorde åt mig. Även dem vansinnigt bra.

Som en efterdyning av sommaren har jag också fortsatt att lyssna på Stolen Deer, om än mindre nu än tidigare. Stolen Deer, som jag antar att som läser den här bloggen vet, kommer ju precis som jag från Skellefteå, och jag får säga mig ha haft den stora turen att följa deras musikaliska utveckling från att de som gymnasiekids spelade i caféterian på Balderskolan till att nu i sommar stå på stora scenen på Trästockfestivalen. Deras första fullängdare Morning Peasant är ett stort steg framåt för bandet, och jag hittar hela tiden nya detaljer i låtarna på skivan som gör den till något av ett mästerverk.

Ungefär så här har det alltså sett ut senaste månaden. Att Coldplay fortfarande hängt med så bra har jag inget bra försvar för. Mando Diao renässansen berodde på att jag insåg hur bra deras gamla goda skiva Bring 'em in egentligen är.

I remember you well in the Chelsea hotel

OBS Det är sent på natten då jag skriver det här, så ta inlägget med en nypa salt.

Jag har nyligen flyttat in i en ny lägenhet i Sundsvall. En etta den här gången, första gången jag bor själv på riktigt får man väl säga. Senast jag bodde själv var då jag bodde i Kina, och där var jag ju egentligen verkligen själv, men samtidigt hade jag en städerska som tog hand om alldeles för mycket i lägenheten så jag utsattes inte direkt för några större hushållsansvar.
Sedan dess har jag delat boende på tre olika adresser i Umeå och två i Sundsvall. På två år. Jag har fan flyttat runt.

Så nu då, nu ligger på sängen i min lilla etta på 19 kvadrat och tittar upp i taket och minns tillbaka på hur det var förra gången jag bodde själv, i Kina.
Det känns lite töntigt på något sätt att jag ska återkomma till Kina så många gånger. Det går i perioder då jag oftare osökt tar upp ämnet när jag pratar med vänner och familj. Perioder då jag minns tillbaka på halvåret jag bodde där. Och det känns töntigt därför att det börjar vara så länge sedan. Ungefär tre år sedan som jag flyttade dit.
Och jag bodde faktiskt bara där i ett halvår, säger jag till mig själv typ för att ta ner mer på jorden och inte blåsa upp det som värsta stora grejen. Framför allt kan jag nu i efterhand tycka att jag tillbringade alldeles för många kvällar hemma i lägenheten istället för att utforska staden jag bodde i.
Men det var så stort då. Det är inte konstigt att det gör intryck i en 19-årings liv. Jag  hade just gått ut gymnasiet och lämnade min hemstad för första gången i mitt liv, hög på en sommarförälskelse och Coldplay. Från ett tryggt Skellefteå till stora, stora Suzhou. Ensam i en lägenhet på fem rum och en arbetsplats där jag var så gott som ensam om att prata svenska. Det är inte jättekonstigt att det gjort intryck i mitt liv.

Och nu i natt då. När jag ligger i sängen och ser hur ljuset från bilarna på vägen utanför springer över taket i mitt rum så minns jag en massa konstiga saker från min förra lägenhet. Som hur kallt golvet kändes under fötterna. Hur gasspisen knastrade då man skulle väcka liv i den. Hur tung ytterdörren var. Hur höghusen i storstaden såg ut genom fönstret på natten. Hur ljuset från gatan utanför seglade in över DET taket.
Det var väl en känsla av ensamhet och total frihet. Jag var ensam på ett ganska trivsamt sätt. Varje dag var mer eller mindre ett äventyr, även de dagar jag bara pustade ut hemma efter att jag kom hem från jobbet.

Nej. För stunden ger jag mig själv tillåtelse att minnas tillbaka. Någon gång de närmsta åren skulle jag älska att åka tillbaka dit och se hur staden har förändrats. Fram tills dess får jag fortsätta stirra upp i taket och blicka tillbaka OBS SJUKT CHEESY AVSLUTNING

Teori om att må bra

Jag tänkte dela med mig av en teori jag har. Säger teori, för jag kommer göra en del påståenden, men har verkligen inte gjort någon koll för hur mycket av detta som stämmer EGENTLIGEN. Men.

Jag har blivit så gott som övertygad om att motion är den absolut bästa medicinen människan har, mot ALLT. Såväl fysiska som psykiska sjukdomar och skador. Efter att ha läst ett par böcker om löpning och träning så känns det mer och mer rimligt att kroppen är till för att utföra fysiskt arbete, och när den inte gör det förfaller den och vi med den.

Exempel på hur jag menar:
Tränar man så stimuleras musklerna. Kroppen får jobba och man utvecklas fysiskt. När man gör det blir man hungrig och trött = man kommer vilja äta bättre mat och mer regelbundet, och man kommer sova bättre. Av att äta regelbundet och sova bra är man piggare på dagarna och kommer vara på bättre humör. Dessutom blir man piggare och kan hålla fokus längre bara av att man får bättre kondition också, win win på alla fronter. DESSUTOM, när man har kommit igång med träning och kört några veckor kommer man börja se resultat, och man känner sig nöjd över sig själv och får större självförtroende av att man förbättras.
Sen har jag också hört att människor som gör motion till en del av sin vardag och har för vana att röra på sig löper långt mindre risk att drabbas av t ex cancer och andra sjukdomar. Skulle man trots allt bli sjuk, bryta ett ben eller något så kommer en fysiskt vältränad person att återhämta sig betydligt snabbare än en otränad.

Det här var en väldigt förenklad version av mig. Finns självklart alltid andra saker som spelar in från person till person och vad man har för förutsättningar. Men kärnan tror jag verkligen är applicerbar på alla.

Dagens etikfråga

Godkväll.
I afton har jag grubblat lite över en artikel jag skrev i går. Den handlar om en pizzeria i Burträsk som fick ett oanmält besök av bygg- och miljökontoret, som då upptäckte ett flertal brister i renhållning och förvaring av livsmedel. Länk till artikeln finns här, och nedan ser du hur puffen på webben ser ut.

Den här artikeln har fått fler kommentarer än vad någon annan av mina artiklar fått, så vitt jag vet. Och det är bara 5 kommentarer i skrivande stund, så det är inte besökarstormen vi snackar om här.
Det som kommentarerna går ut på är i största del att de är glada över att jag skrivit namnet på pizzerian, och inte bara omnämnt den som "en pizzeria i Burträsk". Jag har även fått muntliga kommentarer från några kompisar som också tyckte att det var bra.
Jag blev mest förvånad för att jag tänkte inte ens på att man kanske inte brukar göra så. Gör man inte det? Tydligen inte.
I skolan har vi lärt oss spelreglerna för media, mediernas motsvarighet till Pirates' code i Pirates of the caribbean. "They're more like guidelines than actual rules", so to speak. Det innebär att man inte skriver om självmord, man anonymiserar vid känsliga fall och liknande. Men jag kan just nu verkligen inte minnas vad man säger där om att namnge företag i såna här fall.

I alla fall. Jag blev typ rädd i ca fyra sekunder när jag först insåg att jag gjort något som kan bryta mot några etiska regler. Sen i femte sekunden började jag tänka, vad anser jag själv om det här? Är det här någonting dåligt eller oetiskt?
Nej, det tycker jag inte.

1) Det som har hänt är att en restaurang har brustit i rutiner för hur man städar och tar hand om maten man serverar till sina kunder. Och det är inte första gången, de har brustit vid inspektioner tidigare men fortfarande inte blivit bättre. Kunderna förtjänar att veta vad de köper.
2) Hade jag skrivit "en pizzeria i Burträsk" hade det bara sett konstigt ut. Burträsk är litet, och jag vet inte hur många pizzerior det finns, max tre kan jag tänka mig. Mest troligen bara en. Finns det bara en så är det lika bra att skriva ut, för då vet folk ändå vilken man pratar om. Finns det tre så drabbar det alla istället, då kommer alla vara misstänksamma och undra vilken av dem som är den snuskiga.
3) Det är offentliga handlingar hos kommunen. Vem som helst kan hämta ut rapporten från bygg- och miljökontoret, och se alla detaljer. Ingen sekretess whatsoever.

De motargument jag kan tänka mig är två. För det första att det skadar företagets anseende och för det andra är att det finns gott om offentliga handlingar gällande brott av och mot privatpersoner som man anonymiserar, varför göra annorlunda här mot företaget?
Att det skadar företagets anseende är ju bara att bortse från här, anser jag. Som sagt förtjänar kunderna att veta hur läget är på deras pizzeria.
Att man anonymiserar privatpersoner tänker jag är oftast för att skydda den drabbade, snarare än den som gjort sig skyldig till något. Om en person anmäls för våldtäkt anonymiseras historien främst för att skydda personen som blev utsatt för våldtäkten, den ska inte behöva synas i media för det, inte den som gjorde det. Sen är det också en aspekt att privatpersoner är trots allt privatpersoner. Folk kan begå brott och sen aldrig göra det igen. Folk ska inte stämplas som brottslingar i allmänhetens ögon.

Kanske lång text för onödig diskussion tänker du. Men jag håller inte med. Jag förvånas över mig själv att jag inte tänkte på det här innan jag skrev det i tidning OCH på webben. Hade det gällt något en privatperson hade gjort hade jag absolut tänkte om några gånger innan någonting publicerades. Jag tror att det beror på att jag såg det så självklart att man skulle namnge i den här situationen, än att inte göra det.
Det är också bra att, även om det känns som en onödig diskussion, ta den diskussionen. Som Catwomen sa i senaste Batman, det finns inga fresh starts längre. Det som skrivs - det stannar. Internet lagrar allting. Vikten av att vara säker på det man skriver blir allt tyngre.

Det var allt för ikväll, god natt.

Go pro

Idag har jag suttit inne i datasalen på universitetet och jobbat med en massa bilder. Den där tiden då skola var något mellan 8.30 - 16.30 måndag - fredag är waaaay past, insåg jag i dag då jag gick till skolan fast jag egentligen har sommarlov. Nu tycker jag istället att det är fett att jag har ett passerkort så att jag faktiskt kan använda mig av skolans datorer även nu då jag är ledig. Tiderna förändras helt enkelt.

Det jag har jobbat med är mitt portfolio. Väldigt snart kommer jag att gå ut med en "officiell hemsida" för mig som fotograf och för mitt företag. Där ska det finnas ett utbud av mina bästa bilder inom olika kategorier såsom sport, musik, porträtt osv osv. Det är ett helvete. Jag har suttit och gått igenom nästan samtliga bildmappar sedan 2009 och dragit över allt BRA jag hittat till en annan ny mapp, och där har gallringen tagit vid. Det är inte första gången jag jobbat med det här; det här är något jag har pillrat med lite då och då sedan i vintras någon gång, så jag har liksom "en stomme" klar till portfoliot. Men ändock, det är tidsödande. Sitta och jämföra bilder emot varandra, gå tillbaka i arkivet och se om man har någon annan bättre bild från samma tillfälle, eller kanske från något helt annat tillfälle men inom samma genre. Och så där fortsätter det.

Jag såg en gång ett cirkeldiagram som beskrev hur folk trodde att en fotografs yrkesliv såg ut och ett diagram som visade hur det faktiskt var. I diagrammet som beskrev det folk tror så var "aktivt fotograferande" typ 60% av tiden man lägger ner. 25% var typ "festa med/som rockstjärnor". Och några andra mindre triviala grejer. Diagrammet som visade verkligheten visade att aktivt fotograferande egentligen var 5-10% och den absolut mesta tiden gick ut på att faktiskt ta hand om sina bilder, organisering, marknadsföring av sig själv. Nu var knappast dessa diagram grundade på hårda fakta då jag hittade bilden på något i stil med 9gag, men ändå. Det visar ganska bra hur det är. Man kommer aldrig bli en bra fotograf om man inte tar mycket bilder, lika lite som man inte blir en bra fotbollsspelare om man inte tränar. Det är fakta. Men det finns så många andra saker som också är fruktansvärt viktiga, och oftast långt mer tidskrävande. Viktigast, och typ svårast också, är själva urvalsprocessen. Vilka bilder man ska slänga bort, vilka man ska satsa på, vilka bilder som ska sitta ihop med vilka. Det är riktigt riktigt hårt jobb.

Men det är också där man utvecklas. Av att kritiskt granska sitt arbete och hela tiden sträva efter att göra det bättre. När jag tittar tillbaka på senaste året och vilka bilder jag tog då och vilka jag tar nu så ser jag en klar skillnad, jag har tagit några ordentliga kliv framåt. Det är nu motgångarna börjar. Det är alltid lätt att bli lite bättre. Sen efter ett tag så stannar man upp i utvecklingen, och för att då fortsätta utvecklas krävs den riktiga kraftansträngningen. Det är i den fasen jag är just nu känns det som. Så för att bli bättre nu krävs det att jag lägger ner mer tid - på allt, Tittar mer på andras bilder och ser hur de jobbar, kollar intervjuer, läser böcker, planerar kommande fotograferingar.

Det är i alla fall vad jag hoppas ska ge resultat, då jag suttit inomhus framför en dator en hel dag i juni.

Awkward post

Det förra inlägget blev lite mer cheesy än jag tänkt. Men kontentan är 1) jag trivs med att löpa 2) Born to run är en jäävligt bra bok. Inte bara om man är intresserad av löpning, utan om livet och hur människan fungerar över lag, och hur vi historiskt sett utvecklats till vad vi är idag.

Född att springa

För ungefär 3 år sedan slet jag av korsbandet i mitt vänstra ben. Det lilla jag hade till idrottskarriär tog stopp där och då, har jag länge trott. Så småningom fick jag operera mig och under rehabiliteringen påminde sjukgymnaster och läkare hela tiden att mitt ben kommer att fungera till vardags och för vanligt motionerande, men att eventuella elitsatsningar var att glömma. Ett opererat knä kan aldrig bli lika starkt som ett helt vanligt, sa dem.

Förra sommaren, 2 år efter olyckan och 2 år av extremt lite fysisk aktivitet, kände jag helt plötsligt ett sug efter att springa. Jag må ha spelat på låga nivåer, men jag har sprungit min beskärda del under tiden jag tränade fotboll, innebandy och den extra konditionsträning som tillkommer utöver de 3 träningarna + match man hade varje vecka. Jag saknade att känna vinden i håret.

Jag började prova jogga så smått på ett löpband i källargymmet på Vattenfall i Umeå. Det gick oväntat bra. Självklart inte alls i närheten av den löpning jag var van vid sen fotbollstiden, men jag var nöjd. Jag sprang ju! Sakta och oändligt försiktigt för att inte dra upp den skada jag just reparerat. Men ändå, 1,5 km en dag och 2 km nästa. Det var skönt.

När jag flyttade till Sundsvall kom jag av mig helt i den träningsfrekvens jag vant mig vid den sista tiden i Umeå. Jag har förvisso haft ett gymkort på Friskis & Svettis sedan september, men det har använts väldigt flitigt i korta perioder. Några veckor här och några där, men utan att få några riktigt fasta rutiner.

Men någon gång efter jullovet förändrades någonting i mitt huvud. När jag spelade fotboll och innebandy var löpningen ett verktyg för att förbättra mig själv som idrottare. Kunna springa 2 km på kortare tid eller att få en bättre återhämtningsförmåga. Löpning var aldrig något jag egentligen gillade, jag plågade mig med det för att förbättras. Nu i våras slog det mig att jag inte har några sådana mål längre. Jag är bara en motionär nu för tiden. Träning behöver inte vara att ta ut sig maximalt vid varje enskilt pass för så snabb förbättring som möjligt. Det jag kände nu var bara en önskan om att känna mig rörlig igen. Och träna för livet liksom, jag vill vara frisk och hel livet ut. Och så fort den insikten sjunkit in så har träning blivit något helt annat. Då jag inte känner några krav på prestation längre så har det blivit betydligt roligare.

Sedan snön smälte i vår har jag varit ute och sprungit mer och mer. Utomhuslöpning klår löpbandet alla gånger. För några månader sedan var jag nästan svimfärdig efter 3 km. För några veckor sedan klarade jag att springa 5 km, och utan att vara i närheten så slut som jag var för några månader sedan. Häromdagen sprang jag min första mil. Det är någonting jag aldrig gjort förut. Nu är jag ute i skogen så gott som varenda dag, och det enda som hindrar mig från att vara ute varje dag är att jag inte vill överdriva och köra slut på mig. Jag har till slut lärt mig älska löpning och älskar hur jag känner mig starkare för varje dag som går. Det känns nästan som att jag andas lättare.

Jag rekommenderar starkt boken Born to run av Christopher McDougall. Man får följa några av världens uthålligaste löpare, som plöjer av distanser på allt från 40 till 160 KILOMETER per dag och ger teorier om hur människan har utvecklats till vad den är idag - en löpare. Den har hjälpt mig väldigt mycket att tro på min egen uthållighet och att pusha mig till att springa mer, snabbare och längre.
Inte för att jag måste, för att det är kul.

Ett mediokert och ryckigt inlägg om fotboll

Jag älskar fotbollsmästerskap. Jag håller inte på något enskilt klubblag eller följer någon av de större ligorna alls. Men de internationella mästerskapen tycker jag är helt fantastiska. Det är så Lustig(t) hur löjligt patriotiska människor kan bli, bara över något så simpelt som en sport. Hur hela samhället nästan kan stanna upp under en match.

Jag minns VM 2002 i Japan och Sydkorea, det första mästerskap som jag verkligen var intresserad av och fortfarande kommer ihåg. Vi gick i femman då och fick ledigt från lektionerna då Sverige hade sina matcher. Då rullade lärarna fram en tv i "mediarummet", ett föregångsnamn till vad som nu kallas datasal, och sen fick alla slå sig när bäst de ville och se Anders Svensson skruva in en frispark mot Argentina. Bland annat, Henke Larsson gjorde mycket fint också. Men det som var häftigt med det var hur de vanliga lektionerna stannade upp för att vi skulle få se matcherna om vi ville. Förmodligen så led nog inte lärarna av det heller, men det var ju just det att det skedde på vanliga arbetsplatser också. Det var inte något som gjorde för barnens skull. Båda mina föräldrar berättade att de också stannade av verksamheten någon timme under dagen och satte sig vid TVn.

När det senaste Europamästerskapet spelades såg jag de mesta matcherna med kompisarna i skelleftehamn. Under de veckorna blev vi extremt fotbollsnördiga och samlades hemma hos någon av oss och såg en match eller två, och efteråt stack vi iväg till konstgräset och spelade själva. Tränade hörnor, frisparkar och finter och föreställde oss hur det skulle vara att spela i landslaget. I alla fall jag fantiserade om det , jag ska inte svara för de andra.

Nu under årets upplaga samlas vi igen. Antons lägenhet kallas för tillfället för Ungdomsgården; det är i princip öppet hus där varje dag och varje kväll samlas vi några stycken och kollar på fotboll. Mellan matcher och i halvlek så spelar vi Fifa på Xbox istället. Dock så har vuxenlivet börjat göra sig påmint, och de flesta beger sig hemåt direkt efter sista matchen för att det inte ska bli för sent. Nu har man jobb att sköta och kan inte springa iväg och spela fotboll till kl 1 varannan natt. Men det är ändå känslan. Gemenskapen och den rena glädjen att få se lite vacker fotboll.