Som jag kanske inte alltför bra har sagt tidigare så studerar jag nu Bildjournalistik på Mittuniversitetet i Sundsvall. Att förklara den utbildningen som "pressfotograf" är både rätt och fel. Det är journalistisk utbildning, där fokus ligger på bilden. Det förbereder för att jobba som fotograf för ett nyhetsmedie (tidning, webbtidning, tv, radio), såklart, men också som redigerare, bildredaktör eller varför inte journalist om man nu skulle vara grym på det där med texten också.
Hittills har vi enbart jobbat mot journalistiken, och vi läser kursen tillsammans med de som pluggar vanliga Journalistikprogrammet. Kameran har alltså inte använts en enda dag på utbildningen hittills. Vi läser nu Journalistikens Grunder, där våra totalgrymma lärare har föreläsningar om hur man skriver en nyhetsartikel, vad som krävs av en som journalist, hur yrket förändras i takt med att internet och sociala medier allt snabbare kommer ut med nyheter, svensk mediahistoria osv osv. Det är fint som snus.
Jag bor i ett delat boende i ett av Sundsvall lägenhetsområden. Jag har alltså ett eget sovrum i en lägenhet som delas med andra. Förutom jag bor det även en pakistansk doktorand i elektronik och en svensk som pluggar till sjuksyster. En kille, kanske också bör nämnas. Ett tag så var det tre kineser som delade ett av rummen, men så tätt inpå varandra varken ville dom eller var det tänkt att de skulle bo, så jag hjälpte de att hitta annat boende, och vi har sedan dess börjat utveckla en liten vänskap.
Den här första tiden har varit väldigt präglad av våra nollningsaktiviteter. Något jag tycker har varit helt fenomenalt bra. Som jag sa tidigare så läser vi vår kurs tillsammans med journalisterna, och det kommer fortsätta med väldigt många samarbeten och gemensamma kurser under dessa kommande tre år. Därför har vi också vår nollning tillsammans med dom. Det är folket från årskurs två från Jour och Bildjour som styr upp hela insparken, och hela upplevelsen gör att vi känns som en stor familj på sätt och vis. Det har i alla fall utvecklats en stor samhörighet redan nu, bara efter drygt en vecka. För en sån som jag som flyttat hit själv utan att känna någon känns det hur bra som helst.
Lära känna folk kommer man göra så småningom i alla fall, men att snabbt komma in i gemenskapen och göra en massa jävulskap tillsammans, det är inte att förakta.
För att inte tala om gemenskapen jag känner av att vara omringad av andra fotointresserade och fotokunniga! Jag har alltid varit ensam med mitt intresse, det har varit på mina villkor jag utvecklas och jag har aldrig behövt jämföra mig med någon i min direkta omgivning. Nu är jag här, alla kan lika mycket som jag (betydligt mer än mig bör tilläggas) och folk har liknande mål med sitt fotograferande. Alla gillar att berätta med bilder. Det är grymt.
Idag var våran sjunde dag i skolan, och jag känner redan nu hur jag börjat ändra om mina vanor totalt. Våra lärare är tidigare journalister, nyhetschefer och bildredaktörer från allt från lokaltidningar till aftonbladet. Dom kan sin grej. När dom allmänt frågar ut i klassen "vilket är ditt favoritprogram på radio?", "nämn en av dina favoritreportrar" eller "vad heter DNs chefredaktör?" känner jag mig helt handfallen. Jag har alltid varit nyhetsintresserad men brukar följa vad som händer lite halvhjärtat. Läser rubrikerna och skummar texten liksom. Nu duger inte det längre, inte ens nära. Nya rutiner som att kolla TT, SvD, Aftonbladet och Flashback dagligen börjar dyka upp. Ha P4 på i bakgrunden istället för Spotify emellanåt. Vara mer kritisk till vad som sägs.
Det är otroligt mycket nytt som ska tas in i huvudet. Det kommer vara kämpigt och slitsamt. Jag kommer vara konstant fattig de närmsta tre åren. Idéer och bilder kommer sågas hårt och skoningslöst.
Men det kommer vara fantastiskt kul. Jag känner det redan nu. Det är kul att gå till skolan på ett sätt det aldrig varit tidigare. Det är på riktigt intressant och det här är någonting jag vill göra.
Ja.
1 kommentar:
vad spännande det låter!
Skicka en kommentar