Jag vaknade för, jag vet inte, 25 minuter sedan? Låg lite sådär oskönt och vände mig några gånger innan jag bestämde mig för att gå på toa istället. När jag lyfter undan täcket ser jag att det blödit (blött? Jag måste fråga Erik vad som är den korrekta böjning av verbet 'blöda' senare) igenom på högra sidan av knäet, genom kompressorn och stödstrumpan. Det har även lämnat en liten liten fläck på insidan av täcket och en ännu mindre på lakanet.
Att det rinner ut lite blod ur ett ställe på kroppen som nyligen skurits upp är ju inte särskilt ovanligt, men samtidigt tycker jag bättre om blodet när det håller sig inne i kroppen. Kort sagt känner jag mig lite obekväm med det hela.
Då jag ställer mig upp för att ta den lilla kryckstötta promenaden till toaletten ser jag att det blödit/blött igenom på vänstra sidan också. Obehaget tilltar, och stegen jag tar på min promenad är väldigt försiktiga.
Då jag väl återvänt till sängen igen har jag svårt att komma till ro igen. Kanske har jag varit vaken lite för länge, varit lite för aktiv. Kanske har jag skrämt upp mig själv för mycket, men med vad? Att stygnen hoppat ur? Det borde jag ha känt. Nej, istället försöker jag se något lustigt eller ironiskt i det hela, för alla vet ju hur skönt det är att skratta bort något. Och då inser jag det.
Jag har just haft mens för första gången.
Det var inte oväntat, men ändå blev jag lite hispig. Jag var osäker om det verkligen skulle komma såhär mycket blod, och hur mycket är normalt egentligen? Och nu måste jag ju byta lakan och allting senare, gud så jobbigt.
Varsågod att skratta åt mig, för det gör jag också. Nu är klockan 05.29 och jag känner mig faktiskt bra mycket bättre till mods än för 17 minuter sedan, så nu ska jag försöka somna om igen. God natt.
1 kommentar:
hahahahhaa, det var roligt!
bella hälsar grattis =D
Skicka en kommentar