En gång härom året så hade vi varit vid klipperna i skelleftehamn, men efter att ha suttit där i någon timme och blivit allt mer frusna och fått i oss alldeles tillräckligt många cigaretter så var det till slut dags att bege sig hemåt. Bilturen hem därifrån som i vanliga fall brukar ta knappt tre minuter blev då istället minst 25. Jag lät bilen gå av sig själv på ettans växel, rullade runt skelleftehamn i 4 km/h och tog omvägar för att dra ut på det så länge som möjligt. Det låter löjligt, det är ju bara prat, prata kan man ju göra när som helst. Vad du har att säga nu kan du även säga imorgon. Men det stämmer inte. Den där känslan av total ärlighet är något som inte bara uppstår på befallning. Det är aldrig något vi planerat att göra, det är oftast så att vi bara fastnar kvar då alla andra egentligen börjar gå hem, och helt plötsligt sitter man fortfarande där, 2 timmar senare då det plötsligt uppstår någon tystnad då båda för en kort stund låter allting sjunka in, och inser att man bara vill säga något mer för att låta det vara ett tag till.
Hade jag varit med i en amerikansk collegefilm så är det ungefär här jag skulle bli nedslagen av de coola killarna, för det här låter sjukt gay. Det gör det. Men det här det verkliga livet. Det är saker man inte kan ta upp i vanliga samtal då alla vännerna sitter och pratar utan att egentligen lyssna på varandra. Som att man inser att man flera månader senare fortfarande inte är över den där tjejen, att man fallit för hon på jobbet som redan är i ett stabilt förhållande, gångerna man slog numret men aldrig ringde.
Och det bästa är, oavsett hur tråkiga eller roliga ämnen man än tar upp, så känner man sig alltid bättre till mods efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar