I once was lost but now am found

Det svåra med att ge ord åt tankar är att dom inte följer någon logik och hoppar hit och dit. Men som så många gånger förr så ger jag det ett försök

En klurig sak med att fotografera är att man blir åskådare.
Jag blir det i alla fall. Exempel; jag är med några kompisar och vi gör något riktigt kul som jag vill minnas. Vi är på något ställe där ljuset faller skitsnyggt och jag vet att "det här skulle kunna bli en riktigt snygg bild!". För att då bilden ska lyckas och jag ska fånga situationen ur rätt vinkel för att få med ljuset och händelsen på bästa sätt så måste jag verkligen titta efter och tänka, och är därför inte längre delaktig i vad som händer. Jag blir en åskådare istället för deltagare.

Det har hänt allt för många gånger nu, och för ett tag sen så kom jag fram till att strävan efter att ta bra bilder inte ska få vara viktigare än att få vara helt inne i vad som händer och ha riktiga minnen av något kul, istället för bilder från då några jag var med gjorde något sjukt nice. Så de senaste månaderna har jag vid många tillfällen valt att inte fotografera. Det gäller inte bara när jag är med folk, det kan även vara då jag gör något som jag mår riktigt bra av. Saker jag ser, som solen som blänker i en älv och skapar helt otroliga ljuseffekter, en katt som ligger i gräset och lurpassar på en fågel, eller hur den varma solnedgången ger hela världen en djupare färg.
I de stunderna vet jag att jag skulle kunna få riktigt fina bilder. Men istället så väljer jag att bara ta in allt för stunden; känna dofterna, höra vinden och njuta av känslan att "det är så här det ska vara".

Idag på morgonen låg jag i solskenet på en gräsmatta och lyssnade på The Shins och Simon & Garfunkel. Gräset luktade gott. Molnen gled sakta förbi. Allt var perfekt.