Igår kväll vankades det klassfest hemma hos Elin, och jag hade taggat i veckor! Men när jag kom hem från fotbollsträningen igår afton så fick jag århundradets magknip och låg hemma på sängen, i soffan och på golvet i ungefär en timme och tyckte synd om mig. Sent omsiders så insåg jag att jag skulle må far better off ifall jag skippade mina alkoholdrypande planer, så låg kvar på golvet ett tag till innan jag tog mig i kragen och tog bilen, brummade iväg till stan och anlände till partyt nästan 3 timmar efter att alla andra kommit dit.
Det var då det hände. På en tre timmar gammal fest kan man nästan alltid räkna med ett varmt välkomnande, men det här värmde i hjärtat. Några jag pratade med frågade som var jag hade varit fram tills nu, och när jag berättade varför jag var sen och dom sa "nej, så synd! men kul att du kom i alla fall" och det hördes att dom verkligen menade det... det var ren glädje. Jag kände mig verkligen uppskattad och att jag är en del av gruppen, att jag har tillhörighet där.
Fy satan vad jag kommer sakna det efter 11 juni.
Puss Snigne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar