156

Jag har inga ord.
Jag satt nyss i min soffa och försökte plugga ( jag har försökt tappert i nästan 1,5 timmar men det bästa jag åstadkommit är att jag åtminstonde inte somnat än) men då inte det gick så började jag tänka en massa istället. Efter ett tag kände jag för att sätta mej här vid datorn, sätta igång lite Mew, och bara låta orden rinna av mej. Eller ur mej.
Men nu då jag väl är här, så finns det inget att hämta? Jag hade tänkt skriva ner massor om hur tankarna susar omkring i huvudet och virvlar upp damm. Dammkornen. Vad de består av.

Fastän mina tanker är ord i mitt huvud så är det samtidigt så oerhört mycket känslor. Det kanske det är därför dom inte vill komma ut som enbart ord, orden ensamma kan inte berätta vad man även måste känna för att förstå. Det är en anledning till att jag riktigt avgudar författare som Nick Hornby ( Där kom han igen. Om du faktiskt läst vad jag skrivit på den här bloggen på senaste måste du vara innerligt less på att jag ska dra upp honom hela tiden. Jag hade varit less på mej om han inte hade varit så bra), han förmedlar känslan. Skriver ner hela tankeförloppet. Det är nästan att jag börjar tro att det är min egen hjärna jag läser, så väl som jag hänger med i vad som händer.

Nej, vad jag egentligen hade tänkt få ut får vänta till en annan dag.