Faller

Det var så många där.
Familj, släkt, klasskamrater, vänner, vänner till vänner, lyckönskare.
De flesta snörvlade. Och grät.
Och det var så fint. Din systers hälsning, dina vänners sång, dina föräldrars brev, pianospelet, ljusen, bilderna, filmen. Allt. Det var den perfekta begravningen. Det enda som fattades var du.

Jag kände mej så felplacerad. Vi har ju aldrig träffats. Förtjänade jag att sitta där bland alla andra som så uppenbart saknade dej? Jag vet inte.
Jag vet däremot att efter ungefär en timme, så kände jag att jag gjorde rätt som var där. Alla som sa något om dej gav samma bild. En fruktansvärt omtänksam och trevlig kille. Jag ville visa dej den respekten, och hoppas att ifall du sitter där i himlen som de sa, att du såg mej. Och att du hälsar på mej senare. Du verkar så jävla bra. Ljuset jag tände var för dej.
Din systers film värmde verkligen. Efter all denna sorg och saknad som tidigare genomsyrat minnesstunden så log nu folk när dom såg dej. Skrattade till och med. Jag blev glad.
Jag har aldrig träffat dej, men jag önskar att jag hade gjort det.

Marcus Degerman