Ett bittert inlägg

jag hade nyss ett kort samtal med Linda i telefon. Hon och en av hennes kompisar har tillbringat kvällen med att planera en kommande resa till Berlin, och hon ringde för att berätta lite om hur planerna fortskred. Jag satt mest och lyssnade, fyllde i med frågor och bekräftande ord på rätt ställen. Jag är rätt trött och var fullkomligt nöjd med att bara lyssna på henne ett tag, jag hade som inte så mycket att säga.

Samtalet gick på något sätt över från tyskland till asien, om hur häftigt det skulle vara med att resa runt i asien. Dra filipinerna, indonesien, vietnam, thailand osv. Jag kläckte ur mig att asien typ inte är så märkvärdigt längre, känns som att princip hela svenska befolkningen varit någon vecka i thailand nu och tror sig ha provat på det asiatiska livet då dom sitter där på Kho Lantha och käkar pizza och köper Billabongkopior. Och det börjar ju nästan bli mer regel än undantag att dra en resa genom Kina, Vietnam, Korea och Thailand för ungdomar i mellanperioden mellan gymnasium och högskola. Det känns som att hon blev lite arg där, som att jag klankade ner på henne, och jag anar att det fanns en bitter ton i rösten då jag sa det, men den kom hellre av att jag börjar vara ganska trött än att jag faktiskt är bitter.

Alltså jag menar, jag tvivlar inte en sekund på att det är kul. Det är ju hur kul som helst att resa runt sådär och se nya platser och träffa nya människor hela tiden. Och ja, man får se så sjukt annorlunda saker mot för man gör här hemma, kulturerna är ju helt olika, och det är ny mat, nya dofter, giftiga insekter och allt möjligt jox.

Men att det känns märkvärdigt? Nja.

Kalla mig inte hycklare eftersom jag själv bott i Kina och snart kommer dra på en tågluff, jag påstår inte på något sätt att jag känner mig extra märkvärdig på grund av det.

En slav av jantelagen däremot, kanske en hel del.

Jag kanske är lite bitter i alla fall.

Men bara för ikväll.

Och nu slet jag upp ett hål i jeansen, saaatan.

Vad vill du, men kom då

Klockan är 21.38, jag sitter i soffan i Oskars vardagsrum. Vi har nyss käkat kinamat och jag är så fruktansvärt mätt, och mina rapar luktar tydligen väldigt illa. Jag har en öl i handen och Oskars dator i knäet. Vi ska snart dra oss till Corona och fota vimmel och Hoffmaestro. Oskar ligger och sover i sin säng, powernapar lite så att säga. Markus Krunegård spelar i hörlurarna. Jag fatta allt och ingenting.
Det är väl lite så läget ser ut just nu.
Ser man lite fram i tiden ser läget otroligt ljust ut. Jag har tagit ledigt hela maj, och därmed fått klartecken för att min månadslånga tågluff med Erica blir av. Vi drar till barcelona 2 maj och börjar vår resa därifrån. Sommar 07 vaknar igen på natten igen. JAG ÄR EN VAMPYR JAG SUGER OCH SPYR.
Hela världens hunger samlad i mig. Hela världen känns som ett konstverk ibland. Jag vill bara fånga allt. En månad på resande fot kommer göra mig gott.
Jag har lämnat in min högskoleansökan. Bildjournalistik i Sundsvall. Utbildningen börjar i höst, och jag måste desförinnan lämna in arbetsprover i två delar. 10 % av sökande kommer in. Jag har redan lite prestationsångest för hur det kommer vara om jag väl kommer in. Stundtals tror jag på fullt allvar att jag egentligen inte har minsta skillz när det kommer till foto, har väl haft tur de gånger jag tagit en bild som blivit bra. Liksom, hur ska jag kunna konkurrera in mig på en av de tuffare arbetsområdena i Sverige; professionell fotografi.

Men, en sak i taget. Först slutföra bärsen. Sen väcka Oskar. Sen dominera på Corona. Imorgon tar jag imorgon.

Stir some shit up

Jag har en vän i Japan som heter Daisuke Iori. Jag, Samuel och Amanda lärde känna honom under en intensiv reseperiod i Kina, och nu till sommaren kommer han faktiskt på besök här i Sverige. Jag kan inte undgå att känna mig lite oroad för hans skull på grund av jordbävningen, tsunamin och nu senast härdsmältan i kärnkraftverket i Japan.

Jag har skickat två mail på facebook som fortfarande är obesvarade. Jag förstår att vid en situation som den här kanske man inte riktigt prioriterar att sitta vid datorn, men jag skulle bli så betryggad om han bara kunde höra av sig.

När jag tidigare idag gick på promenad försökte jag föreställa mig hur det här skulle påverka oss om det hände i Sverige. Vi är ju så oförskämt förskonade när det gäller katastrofer, krig, våldsamma demonstrationer och allt vad mera händer runt om i världen. Vi behöver aldrig ta itu med extrema situationer eller kämpa för vår överlevnad.

Jag tror inte vi riktigt kan förstå hur det är att leva i otrygghet. På något sätt kan jag inte undgå att tänka att vi har glömt lite hur det är att leva egentligen. Det är nästan så att jag vill att något ska hända, bara för att bevisa för alla shoppingfantaster och andra materialister hur liten roll en ny väska egentligen spelar in i den större bilden.

I know my name as it's called again

Idag kom jag på ett litet projekt åt mig själv.

Sedan en tid tillbaka har jag varit jättesugen på att se några filmer eller läsa någon bok som utspelar sig i USA under förra sekelskiftet. Typ som Ciderhusreglerna. Eller varför inte en film om guldgrävare i Yukon. Jag har alltid haft en förkärlek för miljöer och landskapet i mellanvästern och norra USA, men exakt varifrån det här plötsliga begäret kom ifrån har jag ingen aning om.

Så, mitt projekt går ut på att jag ska se en massa film helt enkelt. En per dag. Och jag tänkte beta av olika sorters genres åt gången. Till exempel, filmer som utspelar sig i USA under förra sekelskiftet. Jag tänkte börja med filmen Legends of the Fall

kolla bara, det ser ju asmysigt ut ju

Det var idag på bussen från luleå till umeå som jag kom på det här nya kvällsnöjet, och jag kände att jag behövde se en film redan ikväll! Det blev dock inte en rulle under ovan nämnda genre. Istället såg jag The Last Kiss med Zach Braff istället. På bussen satt det två tjejer i sätet framför mitt och dom hade då lassat fram sin laptop och satt och tittade på den. Jag satt egentligen och läste/lyssnade på musik och gjorde mitt bästa för att inte vara alltför obehaglig och spionerande, men kunde inte hålla mig från att slänga en kort blick då och då. Och den såg så bra ut att jag kände att den här måste jag också se.

Jag känner på mig att en av de kommande genrearna kommer bli filmer där Zach Braff medverkat eller regisserat. Som vanligt då han är med var det barnsligt bra musik och en såndär härligt melankolisk stämning.

Dinner is served, bitches!

Hehe bra och nyttig tisdagsmat.