Jag är oerhört trött när jag skriver det här, se det som en varning för osammanhängande text och knasiga tankegångar.Jag kom på idag, hur oerhört lättare allt skulle vara om jag inte tänkte så mycket. Att inte försöka läsa av folks handlingar för att försöka lista ut hur han/hon fungerar. Hela tiden läsa av folks ansikten och ögon för att se ifall dom menar det dom säger. Eller vad dom vill att man ska förstå. Det var för någon vecka sedan som jag insåg hur väl ögonen reflekterar de äkta tankegångarna och sinnesstämningarna. Äckligt brutalt ärliga ögon.
Allt är mycket enklare som naiv och otänkande.
Som jag var förut. Häpnades över lite, reflekterade inte mycket och såg inte världen från alla de vinklar som jag nu upplever den.
Men hur skulle det annars vara? Förut klagade jag, i mitt huvud, över hur lite jag tänkte, att jag inte var så djup. Då trivs jag bättre som jag har det nu. Utan alla tankar om människor och deras natur som jag har nu skulle jag känna mej, tom. Osmart. Snudd på ofullständig.
Hur gör alla, alla som inte bryr sig, som inte tänker? Vad är det hos dom som gör att världen inte påverkar dom?
Och varför vill dom inte? Vad får dom att vara nöjda i sin egen lilla bubbla, med rullgardinen neddragen?
Jag ska aldrig någonsin försöka mej på att kära ner mej i en skådspelerska,
utrustad med ögon tillverkade för att lura åskådaren