Anti-sentimiitalism

Sitter just nu på bussen mellan Umeå och Skellefteå. Som så många gånger förr.
Jag har hälsat på hos folket på geografigränd på vägen hem från Sundsvall. Sov på en soffa i rummet jag tidigare hade min säng. Det kändes en hel del som att komma hem. Extra fint av Evelina också att faktiskt säga "Välkommen hem, Jonatan".

Då bussen körde in i Umeå igår försökte jag anstränga mig för att känna efter; känna om det kändes någonting. Bussen körde förbi Teg där jag bott, E4abron jag gått över en miljon gånger på vägen till jobbet, skateparken där jag spenderat alldeles för lite tid, telefonförsäljningskontoret där jag spenderat alldeles för mycket tid. Och så vidare. Ansikten och personer fladdrar förbi. Linus, Linda, Tom, Anton, Oskar, Beatrice, Adam, Marcus, Emelie, Sara, Simon, och listan fortsätter. Kollegor, vänner och flickvänner.
Och jag kommer fram till att det inte känns fullt så nostalgiskt som jag var beredd på. Anledningen tror jag är att jag alltid sett Umeå som en mellanperiod i mitt liv. Ett ställe att bo och leva på tills jag skulle börja plugga eller jobba någon annanstans. Och nu pluggar jag i Sundsvall, med något jag verkligen fascineras och engegeras av. Och gör det tillsammans med likasinnade. I sundsvall lever vi bildjournalister och journalister i vår egna lilla bubbla, men det är en bubbla sprängfylld av intressanta människor som alla brinner för vad de gör. Det är där mitt hjärta ligger just nu. Inte i staden nödvändigtvis, men i vad som händer och vad vi skapar.
Och då, då bussen körde in på busstationen, kändes det riktigt bra. Bra att inte längta tillbaka till det som var.

(OBS inget ont om mina vänner i Umeå eller tiden jag spenderat där. Det har varit grymt. Känns bara jävligt bra att ha hittat något för mig, och få dela de upplevelserna med andra av samma skrot och korn)