Lustigt hur snabbt man kan ändra humör eller sinnesstämning.
Ikväll har jag varit på bio med tre snubbar från klassen och sett Tintin. Under hela min barndom har jag läst Tintin. Jag _älskar_ de seriealbumen. Jag minns när jag brukade gå till biblioteket i skelleftehamn och läsa album efter album tills jag nästan missade middagen. Och även då lånade jag med mig några extra nummer som jag kunde läsa hemma också.
Nu ikväll efter att bion var klar gled jag runt på någon sorts eufori-high och nostalgisk craving efter att dra hem till skellefteå och låsa in mig i mitt gamla pojkrum och sträckläsa Tintinserier.
Sen kommer jag hem till mitt nya studentrum och börjar gå igenom helgens uppdateringar på de fotobloggar jag följer och lyssnar på lite ny musik. Hittar ett bildreportage av Anna von Brömssen om pojken Sebastian som gick bort i cancer för några år sedan.
Den totala utmattning som syns i pojkens ansikte, färgen i hans hud, greppet som fadern har - det utstrålar "beskyddare".
Den där fina och härliga känslan jag hade i bion och på vägen hem spolas bort. Det här är så sjukt gripande bilder. Tillsammans med låten Tennessee har den här bildserien en sjukt tyngande effekt på mig.
Hela bildreportaget finns här
Tack för den låten förresten, Tennessee. Jag vet inte om du läser den här bloggen nuförtiden, men playlisten verkar åtminstone inte vara glömd. Det är jag glad för.
2 kommentarer:
Kikar fortfarande in lite då och då=) keep it up!
Oj. Känslostorm.
Hjärtat stannade för några sekunder samtidigt som jag tappade andan och varje hårstrå reste sig.
Jag undrar när illamåendet kommer lägga sig?
Skicka en kommentar