Ett sentimentalt inlägg

Jag blir alltid så onödigt nostalgisk när jag besöker skelleftehamn nu för tiden.
Tidigare idag tog jag en cykeltur genom samhället för att köpa lite godis på ICA. Väl klar där cyklar jag smågatorna hem. Cyklar genom parken, bakom badhuset. Passerar gräsytan vi brukade spela brännboll på gympan. Där jag gjort varvningar. Där Anton tappade brännbollträet mitt i svingen och nästan prickade läraren KG mitt i fejan. Där jag också praoat som gympalärare under övervakning av samma lärare.
Passerar fotbollsplanen, som numera är belagd med konstgräs. Den som tidigare var en grusplan där man har skrapat upp många knän. Där cirkusen brukade hålla till när dom var på turné. Det brukade alltid lukta starkt av elefantpiss och hö när dom tagit sitt pick och pack och dragit därifrån.
Cyklar vidare mot skolan, och jag kan inte låta bli att cykla in på skolgården. På nedre sidan av skolgården. Den delen där man höll till under de första åren av lågstadiet. Allt kändes så mycket större då. Jag tror att det beror mer på fantasin man hade då, snarare än att man var mindre. En gräsplätt på ett hundratal kvadratmeter som under leken lika gärna kan vara en djungel som en krigszon som rymden. Man kunde göra så mycket mer på den ytan då. Nu är det bara yta.
Kliver av cykeln och sätter mig på en av gungorna, försöker verkligen tänka tillbaka. Sandlådan som gungorna står i, hur man gungade högt högt och sen hoppade från gungan, flög minst 100 meter kändes det som. Den gången jag råkade svinga iväg en gunga rakt i käften på Malin Andersson, hennes tand gick av. Den gången jag föll nerför klätterställningen. "-87 was the year" sprejat på skolväggen. Gången fotbollen fastnade på matsalstaket. Hur stora högstadieeleverna var. Luciatåg i matsalen. Äta frukost på fritids. Leka jaga runt de små leksaksbodarna. När jag gick i ettan och vi kom till skolan en dag och någon hade kastat ägg på vårat klassrumsfönster. Det gröna papperet jag hade slagit in mina läsböcker i. Jag minns hur papperet luktade. Vattenskadan på skolan som gjorde att vi evakuerades och höll till i baracker i flera veckor.

Jag hoppar av gungan och går tillbaka till cykeln. Jag skulle kunna sitta sådär hela dagen.
Det fina med att bo borta är att komma hem emellanåt.