On the fields of Barley

Ungefär en gång i månaden får mamma psykbryt. Genomsnittligt alltså, ibland är det fler gånger, och ibland klarar man sig ett bra tag. Det handlar allt som oftast om städning.
Idag skulle min syster (äntligen) klippa mig, och då hade jag bytt om till träningsshorts för att det inte skulle fastna hår på mjukisbyxorna jag myst i hela dagen, och följdaktligen hade jag bara dumpats på golvet i duschrummet under tiden som jag blev klippt. Det var även under den här tidsrymden som mamma gick ner i duschrummet för att hämta lite tvätt. Hon såg byxorna på golvet, och efter en lång och jobbig dag på jobbet så är bara det anledning nog att gå i taket för henne. När hon sen även upptäckte alla mina träningskläder som jag inte plockat ner sedan i fredags var måttet rågat och när jag kom ner så fick jag allt höra det. Det som egentligen bara var ett par mjukisbyxor på golvet utvecklades väldigt snart till att jag inte skulle kunna klara av att bo ensam för att mamma känner det som att hon är värsta hembiträdet åt mig och syrran, och jag tar alldeles för lite ansvar, ifall tvättmaskinen var full kan jag gott köra igång den!
Vars tvättmaskinen kom in i bilden har jag inte ens en aning om.

Hon fortsatte med att gå på om att dom borde inte behöva säga till mig att göra sånna saker, som att plocka upp efter mig, starta tvättmaskinen, dammtorka mitt rum, städa toan eller impulsstryka en ren tvätt. Hon tog som exempel träningskläderna som legat där torra och klara sedan i lördags utan att jag rört dom. Dumt nog erkände jag att jag inte ens sett dom, fastän dom låg på en stol mitt i duschrummet.
"Men det är ju sånt du måste se!"
"-Jamen nu gör jag ju inte det, så varför kan du inte bara sluta gnälla och säga till när ni vill ha saker gjort istället för att gå runt i en vecka och hoppas att jag ska göra det och slutligen bli arg när jag inte gör det?!"



...tänkte jag.
Gud vet att jag är smart nog att inte säga det.